Aftonbladet – 5 november 1868, sida 2

Jag afskyr hennel utbrast mrs Logan. Du tycker om henne, Eva tycker om henne — v sOch Fido tycker om hennen, tillade han med ett leende. Hvem skulle inte beundra en så fullkomlig varelse? frågade mrs Logan, uppbragt ötver hans lugn. Men efter som edra känslor för henne äro så lifliga, mr Templemore, hvarföre gifter ni er då inte med henne? Säg mig det. Hvarföre gifter ni er inte me hogpe KC ho an reste sig upp och såg på henne. Florence!, sade han. Florencols Han var ond, verkligt ond, och detta i förting med en hastig insigt af sin egen oklokhet bragte mrs Logan till förnuft igen. Som hon icke visste hvad hon skulle göra, brast hon ut i gråt, och som det var första gånfn hon hade gjort detta, var allt genast förätet. Men gör aldrig mera så der, sade han, borttorkande hennes tårar — ngör aldrig om det, mitt kära barn. Mrs Logan tyckte om att kallas mitt kära barn och att bli behandlad som en enfaldi liten varelse, och derför log hon, skakade på hufvudet och sade: Ja, ser du, jag tycker nog mycket om Dora; men hon har ett så fasligt godt hufvud, och hon öfverflyglar mig riktigt. Väl inte med sitt tal åtminstone? Åh. nej, med mig är hon nog tyst; men hon talar med dig. Mr Templemore bet sig i läppen. Han skulle således få en svartsjuk Florence lika väl som han hade en -vartsjukEva? Men han ville icke taga illa upp dessa ord och reste sig derföre försigtigtvis upp för att aflägsna sig. IDet är fasligt hvad du har brådtomi! sade Florence i bitter ton.