Aftonbladet – 4 november 1868, sida 3

retsamt, då vi hade kommit öfverens om att let skulle bli du, som du vet! För all del, kära mamma, säg då inte så ler,, bad Dora och såg på en gång sårad ch bedröfvad ut. Nej bevars,, svarade mrs Courternay luput; om du inte tycker om det eller inte tycker m honom, så är det naturligtvis ingenting utt hvarken säga eller göra; men, som sagdt, an skall försöka muntra upp mrs Luap. Ars Courtenay beträktade tydligen uppften att muntra PP mrs Luän sasom ett åkigt arbete, som kräfde uppoffring, men om dock icke ötversteg henneskrafter. Turu saont det första antagandet än var, å hvilade dock det andra på ett stort missag. Mrs Luan brydde sig alldeles icke om tt bli uppmuntrad; ty ju mera mrs Courenay sökte påtvinga henne sitt sällskap, lesto mera sökte den andra att undvika det. rgäfves var hennes vänliga lilla svägerska tändigt i hälarne på henne för att muntra ipp henne; mrs Luän gaf henne en sfanande lick ur ena vrån på sitt buttra öga och örsvann ifrån henne, då hon minst var på in vakt eller icke kunde: följa henne. Detta ;jorde hon åtskilliga gånger, tilldess mrs Sourtenay förstod meningen med hennes beeende, blef sårad och afstod från att munra upp sin tråkiga och otacksamma släginge. Hon springer ifrån mig lika fort som om won vore en spindel och jag huspigan med jvasten, tänkte mrs Cdourtenay förtrytsamt; och liknelsen passade i sjelfva verket vida vättre än hon sjelf någonsin anade. Mrs Liuan var icke längre spyflugan, som surrade i mrs Logans likgiltiga öra. De hade bytt om roler. Den eva af de båda damerna var den jänklösa frägan, ock den ändra var den li stiga spindeln, som fångade henne i sitt nät. ,