Aftonbladet – 4 november 1868, sida 3

tydligt och icke utgjorde någon verklig ansvarspåföljd; men genom utslag den 12 SepItember 1864 fastställde K. M:t detsamma. Se justitieombudsmannens berättelse till 1865 s riksdag pag. 20.) Mot landshöfdingeembetet i Carlstad anmärktes sådan långsamhet i afgörande af måen att, enligt diarium för 1860 och 1861, emtioett skuldtfordringsmål, från den dag de arit färdiga att afgöras och skriftvexlingen Slutad, hvilat oafgjorda, några i flera månader och andra ända till 11s år; äfvensom att i andra ärenden dröjsmål med slutliga bebandlin en egt rum från 6 månader ända till 2 år och deröfver. Göta hofrätt — hvarest åf landshöfding och landssekter endast sådane skäl blitvit i de infordrade förklarinarne åberopade, som att målen varit vidta a, landssekterns helsa klen 0. s. Vv. — jömde genom utslag den 12 Juni 1865, sedan landssektern aflidit hvarför åtalet mot honom förföll, landshöfdingen, som ensam haft beslutanderätt i samma mål och ärener och icke vidtagit någon åtgärd för laggt beifrande af försummelsen., att härför öta — 30 rdr. (Se ofvannämnde berättelse Pag. 37—40.) . ; Vid justitieombudsmannens besök i Marieed den 30 Juni 1863 befanns dels att rådhusrättens dombok icke var uppsatt för längre tid än till den 15 April, och dels att af magistratens protokoll för året endast spridda paragrafer voro utarbetade. Borgmästaren Tarnades och erinrades att fullgöra det eftersatta arbetet, men gjorde det icke.: Deremot anmälde han att den 10—12 Oktober skett olofligt tillgrepp i sessionsrummet af de duppsatte memorialprotokollen, jemte tillhörande handlingar, så att af dem endast spridda, sönderrifna lappar kunde återfinnas. Atal ånställdes nu mot borgmästaren, som förut varit tilltalad och sakfäld för en lika beskaffad försummelse, och sedan det blifviv ådagalagdt att domboken var ofullständig från den 15 April till den 12 Oktober, under hvilken tid rätten 16 särskilda dagar haft sammanträden, och att magistratens protokoll alldeles saknades för tiden till den 12 Oktober dömdes borgmästaren för hvad honom sålunda fommit till last att — böta 75 rdr. (Se beättelsen pag. 29—31.) En t. f. domare i Wesslands och Elfkarleby tingslag bade, ännu år 1864 då jutitieOmbudsnannen inspekterade arkifvet, icke aflemnat domboken för 1859 års sommarting. Han förständigades af justitieombudsmannen att inom en månads tid göra det, men iakttog icke detta. förständigande, hvarföre åtal anställdes. Hofrättens utslag den 31 Jahuari 1866 innehåller, att som det å!egat domaren att före midsommar år 1860 hafva åflemnat domboken, men han, oaktadt justitieombudsmannens tvenne skrifvelser, den sehare af den 8 Mars 1865, ännu icke gjort det; alltså och emedan ehvad nu dröjsmålet härledt sig derifrån att domboken ej varit uppsalt, eller från annan o:sak, domhafvanden ej uppgirvit någon omständighet af beskaffenhet att en utgjort laga hinder eller eljest anförtnågot som kunde lända honom till ursäkt — dömdes han att härför böta 75 rdr. (Se embetsberättelsen till 1867 års rikedag pa 40) Dessa exempel kunna vara nog. Vi hafva valt dem, mindre såsom de mest i ögonen fallande, utan snarare derför att de beröra embetsmän ur skilda kategorier, såsom en åf våra mest framstående byråkratiska institutioner, tullstyrelsen, ett landshöfdingeembete, jemte underdomare i stad och på landet. . Man ser att böterna, som för de högst stående embetsmännen varit diminutiva — hvilket åtminstone kan sägas om tullstyrelsen, som gjort sig skyldig att rent af ignorera tydlig lag och döma alldeles efter godtycke — något höja sig ju lägre på tjenstemannaskalan subjekterna befinna sig. Tager man nu i betraktande de många olägenheter, verkliga förluster, och den maåhända oersättliga skada, som måste blifva en följd af dessa lagsökningsmåls och andra ärendens årslåvga fördröjande samt saknaden af, för fataliers bevarande och i öfrigt så vigtiga habdliogar, som doniböcker och magistratsprotokoller, samt jemför de uppdagade grofva embetsfelen — åf hvilka Maåriefredsborgmästarens ) företrädesvis gör sig bemärkt dels för iterationen och dels för andra i sammanhang dermed stående omständigheter — med det ådömda, vi kunna icke säga straffet, utan påföljden, så lärer svårligen kunna förnekas att dessa nulliteter af straff, knappast motsvarande en aftons vinst eller förlust vid preferancebordet, bjert afsticka mot de bötesbelopp och andra straffbestämmelser, livilka esomoftast temligen hårdhändt tillämpas för en del lagöfverträdelser t. ex. i ordningsmål eller för personliga förnärmelser. Kan man förundra sig öfver att folket, i stället för att mot de maktegande anställa äfven välgrundade klagomål för begångna fel och maktmissbruk, som dock icke föranleda någon motsvarande näpst eller rättelse, hellre bugar sig för embetsoch tjenstemännen och bemöda sig att personligen vinna deras välvilja, under det att krotet och missnöjet dess mer i tysthet växer och antager jättelika proportioner? Och icke må invändas att felet ligger i hithörande läg. Ty det lagrum som i alla ofvananförda ätal blifvit, såsom stöd för domslutet, åberopadt, är 1 kap. 12 rättegångsbalken, hvilken handlar om domare fäller orätt dom af uppenbar vårdslöshet eller oförstånd, och utsätter ansvaret härför antidgen till mistning åf embetet alldeles eller till viss tid, eller böte med penningar och fylle all skada, — ett lagrum, som brukar tillgripas blott och bart i brist på något annat mera lämpligt och som lemnar domstolen snart sagdt obegränsadt svängrum att efter omständigheterna förfara. Denna i senare tiders lagstiftniog vidt utI VI ommäsla oc he TRA ngn