Aftonbladet – 4 november 1868, sida 3

re Ak britt GIH OLUUTL AUGRSUAUUTL då de svårigheter och olägenheter, som de slesI vigare, hvilka blifvit danska undersåter i I konungariket, varit underkastade vid vistelse 1 sin fordna hemort. SERENA NN I Om embetsmannavälde. Man klagar å ena och gläder sig å andra I sidan deröfver, att demokratien vinner allt större terräng i opinionen. Sådant ligger i Jtidsandans riktning säger man: Erfterforskar man då allvarligt, hvaraf denna riktning i berörde hänsbehde får sin impuls, så skäll nan kanske finna att hufvudsakligen två faktorer dertill bidraga: statslyx och embetsmannavälde. Med statslyxen vilja vi nu ej sysselsätta oss. I afseende på byråkratien åter är det klart, att om den verkligen utöfvar vissa, från en förgången omyndighetstid fortvarande ingrepp i de rättigheter, som måste tillerkännas ett mera upplyst och fritt folk, så kan följden ej blifva nagon annan, än att detta folk alltmer sträfvar till sjelfstyrelse och borttagande af derför hinderliga skrankor. en man fordrar bevis och vill icke erkänna att embetsmännen hos oss utöfva något obehörigt ingrepp i folkfriheten. Låtom oss derföre med nägra fakta belysa förhållandet! M Vi vilja dervid ej framhålla sådana bevis, som t. ex. den allmänt klandrade senaste landshöfdinge-instruktionen, eller försöka uppräkna all den i lag och än mer genom härd en del embetsoch tjenstemän tillförsäkrade inblandning i enskildes och kommuners görande och låtande, eller mer än antyda huru af deras personliga välbehag enhvar i så många fall är beroende. Härom kan man bilda sig en föreställning genom den ållmänt utbredåa farhägan, äfven hos sjelfständigå och laglydiga samhällsmedlemmar, att råkai disgrace hos dessa statens så kallade tjenare, äfven inom de lägre graderna. Sjelfva lagstiftningen synes erkänna att ett sådant sidoinflytande, en sådan fruktan existerar. Eller hvad är eljest anledningen, att t. ex. landstingsförordningen, från rättigheten att Vara landstingsman, utesluter landshöfding, landssekter, krovofogde, länsman m. fl., annan än deras befarade inverkan på den fria öfverläggningsrätten — beslutande kan den knappt kallas, så länge häppeligen någon enda åtgärd af landstinget kan vidtagas som ej är underkastad konungens befallningshafvandes fastställelse? Ensamt detta senare stadgande kan för öfrigt tjena till bevis på, huruledes man vid hvarje ny plantering på det kommunala eller sjelfstyrelse-området är ange-, lägen att liksom binda plantan vid käppen. Hvem vet icke dessutom, att hvarje länsman eger tusen utvägar att trakassera och klämma efter, en hvar vägeller skjutsskyldig? Att hvarje underdomare kan uppehålla den, som har ett ärende vid rätten till klockan 11 och 12 på natten innan saken företages? Att hvarje landssekter, genom ätt i månader eller år fördröja afgörandet af ett ärende kan vålla betydliga olägenheter och förluster? o. 8. Vv. Men om, å ena sidan, i hvarje lagbundet samhälle, en viss kontroll och uppsigt af tjenstemännen måste utöfvas, så ligger, å andra sidan, den allra största vigt deruppå, att likäledes kontroll och uppsigt noggrant handhafves beträffande det sätt, hvarpå desse tien stemän fullgöra sina äjganden. Undseende och slapphet i detta fall måste ovilkorligen alstra större maktmissbruk å ena, och min-: skadt förtroende samt berättigadt missnöje å åndra sidan. Förf. saknar både nog omfattande kunskap och tillgängliga materialier för att i berörde hänseende gifva någon allmännare öfversigt af det sätt, hvarpå öfverdomstolar och styrelseverk handhafva denna domsrätt och kontroll öfver underlydande. Men med ledning af justitieombudsmannens embetsberättelser till senaste riksdagar vilja vi dock, ehuru i korthet, med nägra exempel belysa huru och på hvad sätt maktmissbruk och felaktigheter vederbörligen beifras och näpsas. Efter angifvelse åtalade justitieombudsmannen år 1862 generaltullstyrelsen för åtskillige dess åtgärder. Genom utslag den 22 Juni 1863 förklarade Svea hofrätt, i några fall, att ehuru åtskilligt kommit generaltullstyrelsen till last, kunde ansvar derför ej följa; men emedan upplyst och medgifvet vore det k. generaltullstyrelsen, i anledning af frih. Å—s förfarande att från packhuset i Sölvesborg till vederbörande godsegare utlemna tullbehandlade varor, innan fastställda afgifter derför blifvit erlagda — för hvilket förfarande frih. A. jemlikt 169 af det för tullverkets tjenstemän gällande reglemente af den 1 Oktober 1831 gjor! sig till tjenstens förlust förfallen — allenast ålagt honom förflyttning till annan sämre tjenstebefattning; thy: pröfvade k. hofrätten jemlikt I kap. 12 prättegångsbalken samt 1, 2 och 3 65 i nyss åberopade k. instruktion, rättvist, det skulle hr generaldirektören samt brr departementscheter, för hvad under deras atöfning at styrelsen öfver tullverket i sistberörde hänseende dem till last kommit böta hvardera — 50 daler silfoermynt med 25 rdr. Justitieombudsmannen, som ejheller i andra delar fann utslaget tillfredsställande, öf-! verklagade det och anmärkte i nyssnämnde afseende, att bötesbeloppet vore alltför obeRR a EE AT Så snart Dora hade lemnat Eva i Fännys vård, gick hon till sin mors rum: Hon fann mrs Courtenav neve och klädd ach holt omv.