Aftonbladet – 3 november 1868, sida 2

På konstens hängbro öfyer lifvets elf. Och mången annan vid att öfverskatta Just detta egna Jag, glömt bort all sans, Glömt bort att då först vinnes segrens krans När man sin egen ringhet lärt att fatta. Men han, hvars guldbröllop I afton firas Med sångens mör, vår ädle, käre gäst, Omkring hvars hjessa konstens lager viras Bland moget eklöf, på vår enkla fest: Han har förstått ätt låta stödjepelarn För lifvets byggnad, viljans mandom bli, Och derför nu: i.honom helsa vi Medborgarn, mannen, ej blott skådespelarn. Han har förstått att göra front i striden Mot gummal vana, slentrian, manår; Han har förstått att följa rätt med tiden, Och derför bär han ej dess märken mer! Från Mahomet, Alceste, i ungdomsvåren, Till. Czesar, gt kothurnens höjd, Hvad böjlighet blef ejhos honom röjd Vid skapelserna i de sena åren? Hans Tngdönis lära gick på andra toner Och när han. kom till: lifvets middagsbrant Han måste glömma stora traditioner, Och taga an en sed, förr obekant, Han måste stiga neder från den kära, Den klassiska, den stolta piedestal, Och att det steget icke blef ett fall, Men blef ett steg framåt, det är hänsöral Nu ha de tystnat, stridens många läten, Nu står i frid den utige ganle qvar; Hans ungdoms bragd är derför ej förgäten För jo ogren ifrån hans mandoms dar Men båda sprida solsken kring håns panna, Och båda hägra i hans blickar än Och tyckas säga: Be, så åldras den Som lefvat för det sköna, ädla, sannal Tag derför mot den enkla fyngsbärden Du Scenens Nestor på din hedersdag; Men bräderna som föreställa verlden, Du lemnar dock ej än, så hoppas jag! Än glädjas lifligt alla konstens vänner Åt att dig skåda, — qvällen är ju lång, Och fast det lider mot dess solnedgång Så skiljas vi ej än, — enhvar det känner! Än skall för oss du diktens gåtor lösa och ställa mången bild i santing fram, nu skall du ur ditt rika bjerta ösa, glad på en gång och mild och allvarsam; skall du stå som maning för de ungas, Som uppfyllt löfte för de gamlas håg, Och länge dröje förrn din lefnads. våg Till ro. af fridens. engel månde sjungas. — — Så mycket funnes det ännu att säga Om femtiårig sträfvan utan räst, Som lemnat tid likväl att vänner äga, ÅK Se kära hjerta vid sig fast. Så mycket funnes det fönh att prisa Hos rtiklet för den Maa Fats Men ädel, manlig gerning prisäs bäst Uti de frukter som den sjelf kan visa Och ett är visst: att när vår tid skall dömmas, Sen den försvunnit i det doldas famn, Ett af de namn som icke kunna glömmas Är då Nils. Wilhelm Almlöfs ädla namn! Det vuxit fast vid hvad vi skönast njutit Af diktens verk på skådeplatsens grund, Och fosterlandet tolkar fenna stun Sin tack för fem decennier som förflutit) N. W. Almlöf bringade derefter med djap örelsö samt i hjertliga och värdiga ordalag le närvarande sin tacksägelse och förklarade, utt om någon undrade deröfver hvarföre rubben Almlöf ej-gioge bort från scenen;så åge förklaringen i publikens honom fortfaande. bevisadestora välvilja och öfverseende; teaterstyrelsens välvilja och grannlaga -beeende emot en skådespelareveteran; uti teaerns höge beskyddares honom bevisade nåd, nen tillika uti den varma : kärlek, hvarmed an sjelf ännu, trots sina år, omfattade den ceniska konsten. Hr J. Jolin uppläste derefter följande af wonom för tillfället författade poem: Nils Almlöf! Blir du icke trött på lagrar, och dignar du ej under dagens pris? En bild, belyst af alltför många dagrar, Qröndan ögat ju på sätt och vis. oeterna bli ofta alltför njugga på skugga. Må andra rimmare i dag besjunga din storhet, jag representera vill en sådan der försmädelig ond tungor, gom väl i någon vrå man lyssnar til Hvad är det, hvaraf nian i dag berusas och tjusas? Se honom, Nestorn der, teaterkungen! en konstens heros, prydnad för vår Nord, en ståtlig ek; af ingå maskar stungen, ett drakskepp, men med sång och dikt ombord, vår älskling, som vi uti kongstol bära, . vår ära ! Ja, allt det der, mitt herrskap, vackert klingar, ve bugar mig pro forma, jag också, — en är det. konst för den, som har fått vingar, att flyga, att Parnassens toppar nå? Och är det konst, der castalider slösa, att ösa? För Almlöf? — Nej, förlåt, min lyra strängas för konstens gud, Zz lo, han som satt vid gossens Vagga och lät henne svängas af muserna, som spelte modren spratt, kring hjessan skrefyvo hennes barns historia i gloria. En hvälfde pannan hög och stolt allvarlig, en penslade kring munnen skämtets smil, en strödde glöd i blicken, glöd så farlig, en i hvar lock smög in en amörspil, en mejslade figuren klassiskt ståtlig, försätlig. En annan gaf metallklang åt hans stämma, då en gaf gesten smidighet och grace; och en höll på att Aganippen dämma, för att sin älskling skänka glas på glas; och en, som fick ge pilten bvad hon ville, gaf snille, Men är det din förtjenst, du dagens hjelte? i pollos, musernas förtjenst det är, din blott, att du ej uti diket välte med skatten, der du for som millionär, din blott, att du tog vård i rätta stunden om punden. Nej, heder åt Apollo, som på norden, trots andra gudar herrska der, har tänkt; en skatt, en af de skönaste på jorden, en konstnärsgenius åt oss han skänkt 1 kroppslij ölje, lånadt af antiken. Sök liken Åt sångens nm Rv ngr igar skålen sl rotest dag Almlöfs dyrkare och di änIgrOr Den rår 1 tvisten som kan dricka bäst. Möen, ve mig, du tycks glömd på alla håll, o Apollo! Man glömmer gifvaren för sjelfva gåfvan, det är så vanligt, sjolfviskt, menskligt, smått. Nils Almlöf! Bär dock engång fram derofvan ; till sångens gud, att han-en skål här fått. Här uti sångens tempel oinbjuden tycks guden. Men Muserna, till Gracer halft förklädda, en sköldborg ömt kring dagens hjelte slå, de spörja: är det ej förtjenst, att rädda vid sjutti år sin eld ifrån det blå, att ofördunklad vårda gudagåfvan från ofvan? Att samnings perla ren från slammet skölja, och lifvet ut naturen trogen bli, med smakens våg ej liksom flarnet följa, men segla stolt dess bränningar förbi; må TE BR STYRE SäVIEN AN