Aftonbladet – 2 november 1868, sida 2

allmänna meningen i Europa, enligt hvilken det vidriga skådespelet af ett lagligt aflif-jt vande icke längre är berättigadt, emedan dett icke längre är nödvändigt. q Ordet skådespel påminner oss om; att ilt ett land, der striden för och emot dödsstraf: fet förts och ännu föres med synnerligen stor ? liflighet, har en väsentlig förändring skett i: sättet för dess verkställande. Det engelska parlamentet har under innevarande års sesi sion beslutit förändra den offentliga afrättningen till en så kallad intramural-afrättning, och dödsstraffets vänner invagga sig i för-: hoppningen, att genom denna reform bibe-: hållandet af sjelfva dödsstraffet skall vara! för lång tid betryggadt. Det eger fullkomligt ; sin riktighet, att bland denna straffarts af-; gjorda motståndare icke få lagt vigt på faran, att en sådan förändring kunde draga den allmänna uppmärksamheten från ämnet, hvarigenom stridsifvern mot detta straff kunde . afsvalna. Några ha till och med gått så! långt, att de derföre satt sig emot denna halfva åtgärd, men deriha de haft orätt. !: De saturnalier, som i de särskilda länderna j! vid offentliga afrättningar brukat uppföras, : ha varit så upprörande, att hvarje reform, gorom hvilken det gjordes slut på dessa följ. er af straffets verkställande, måste med glädje l antagas, Om de, som af religiösa eller an-: dra skäl anse sig böra försvara dödsstraffet, : vänta sig att motståndarne skola genom den offentliga skandalens undanrödjande vid den högsta handling, som den menskliga lagskipningen kan företaga, beröfvas sina hufvudargumenter, så dedraga de sig storligen. Tvärtom qvarstå alla deinkast,som stöda si på det menskliga omdömets felbarhet, på straff-fallens olika art och på omöjligheten alt proportionerligt tillmäta brottet de olika straffen. Fortfarande qvarstår äfven inkastet att en till döden dömd hela månader, ofta hela år under öfverläggningarne om benådningen sväfvar i dödsångest och att det slutliga afgörandet äfven med bästa vilja och ifrigaste bemödande af de afgörande faktorerna är ett lotteri. Men deremot måste det läggas stark tonvigt på, att genom den offentliga afrättningens afskaffande det historiska sammanhanget mellan detta straffmedels införande och nutiden blifvit fullkomligt afbrutet. Såsom ett foster af råa, barbariska samhällsförhållanden, såsom en handling af hämnd och nödvärn förde menniskan i början domaresvärdet mot fredsstöraren såsom mot ett vildt djur, som inbröt i hjorden. Då betviflade ingen rättvisah i en bestraffande handling, hvilken ensam tycktes erbjuda säkerhet mot brottslingen. Men oskiljaktigt förbunden med detta gillande af den blodiga handlingen såsom en försvarsåtgärd för det hela var den deraf följande uppfattningen, att straffets offentliga verkställande skulle afskräcka likasinnade. Honom till välförtjent straff och androm till afskyvärd varnagel., så lät formeln och sådan var den grundtanke, hvarmed man manade bödeln till et blodiga arbetet på brottslingen. Genom afskaffandet af offentligheten vid straffets verkställande går onekligen en stor del af den afskräckande verkan förlorad, en förlust, hvilken detta straffmedels motståndare naturligtvis skatta lågt, hvaremot dess försvarare, antingen de medgifva det eller ej, ändock mer eller mindre hänga fast vid afskräckningstanken. De ha dermed, från deras egen ståndpunkt betraktadt, förslöat domaresvärdet och derigenom i allmänhet ytterligare blottat det för anfallet mot dess begagnande. Nu, då brottslingen efter jurymännens utslag och den af domaren afkunnade dödsdomen icke mera blir synlig för allmänhetens ögon, ligger dock den tanken ganska nvärajsatt det för statens och lagskipningens ändamal gör tillfyllest, om ett evigt fängelses natt höljer de. gröfsta brottslingarne. Alldenstund det sanna lifvet är ett lif i statssanifundet, förefaller brottslingen likasom utstruken ur de lefvandes antal, under det att den menskliga statens straffmakt deck, blott går till den gräns, som är satt för de dödliga, irrande menniskorna. Om vi alltså tro, att den offentliga afrättningens afskaffande icke har lagt något nytt hinder i vägen för dödsstraffets fullkomliga borttagande, utan snarare kan tjena till att påskynda denna straffarts upphätvande helt och hållet — naturligtvis utom i de fall, der det äfven-af principiella. motståndare förklaras tillåtet, såsom 1 krig, vid uppror o. 8. v. — så veta vi dock rätt väl, att en diskussion med sådane försvarare ef detta straff är fruktlös, hvilka i afståendet från dödsstraffet se en förbrytelse mot ett Guds bud. Men denna judaiserande riktning aftager lyckligtvis med hvarje dag alltmera, och striden sammantränger sig 1 afgörandet, huruvida vår tids stat kan umbära detta straffmedel eller ej, huruvida dödsstraffet ännu är nödvändigt för våra sedliga och rättsliga förbållanden. Vi tro, att svaret på denna fråga, sådant det på den senaste tiden utfallit i konungariket Sachsen, ej blott för denna del af Tyskland träffar det rätta, utan att i allmänhet hvarje tysk stat kan umbära denna duubfva af den raa strafflagstiftningen. Händelsen i Danzig utgör en innehållsrik lärdom, och alla tecken antyda, att om en tysk strafflagbok kommer till stånd, skall man bland dess straffmedel förgäfves söka bödelsbilan. I sådana frågor ligger naturligtvis frestelsen nära för hvar och en att anse sin egen öfvertygelse för den verkliga folkmeningen, isynnerhet som alla medgifva, att den verkliga folkmeningen måste vara hufvudfaktorn vid afgörandet. Men just derföre äro de omröstningar, som skett i de tyska lagstiftande församlingarne af synnerligen stor vigt. Så länge vi icke med rösturnan gå från man till man eller, enligt gvinnoemancipationens vänners åsigt, äfven från qvinna till qvinna, ba vi för utrönandet af folköfvertygelsen ingen tillförlitligare källa än folkrepresentanternas beslut. Såsom vi ha sett, har dödsstraffet blifvit utdömdt i Sachsen, Baiern, Wiärtembergoch Baden; vi tvifla icke heller på, ! att den nofdtyska riksdagen kommer att fälla samma utslag och derigenom tillförsäkra nutidens Tyskland äran att kunna undvara det blodiga redskapet ur medeltidens straffkammare., Kronprinsen af Danmark afrestel härifrån med snälltåget i dag på morgonen. Konungen åtföljde honom till Södertelje och) itervände med förmiddagståget, som hit anände kl. 9,15, Hertigarne af Östergötland i E ych Dalarne jemte högre officerare m. fl. hade vid afresan infunnit sig vid bangården.