Aftonbladet – 2 november 1868, sida 2

benådningsakt. Då man at bibehålla dö straffet i lagen, för att vid fall af ytterligt upprörande beskaffenhet tillfredsställa hvad man kallat den allmänna rättskänslan, men likväl icke tillämpar det på en brottsling, som visat på samma gång en så sällspord grymhet och en så sällspord förhärdelse, så måste man anse att dödsstraffet qvarstår i lagen blott såsom ett tomt hot, hvilket man icke vidare har för afsigt att sätta i verket. Vi vilja icke uppröra våra läsares känslor genon att återkalla i minnet de gräsliga omständigheterna vid det af Margaretha Larsson begångna mordet eller det icke mindre hemska i de två olika bekännelser, som hon, midt under en skenbar ånger och ruelse, afifvit rörande brottets planläggning, och af vilka åtminstone en nödvändigtvis måste vara falsk; vi tillåta oss blott erinra om det förhållande, som ingen lärer kunna jäfva, att den allmänna rösten varit temligen enhällig i uttalandet af den tanke, att om någonsin dödsstraffet skulle tillämpas, så vore det vid ett fall sådant som det ifrågavarande. Det förtjenar äfven att välihågkommas, att den märkvärdiga omkastning i åsigterna rörande frågan om dödsstraffets afskaffande, hvilken egde ram inom representationen från en riksdag till en annan, torde till en icke ringa del haft sin grund just uti det intryck, som Margaretha Larssons brott hade framkallat. De, hvilkas åsigter i ämnet icke voro fotade på en fullt klar uppfattning af frågan ur sedlig och religiös synpunkt, hade af nämnde intryck låtit förmå sig till den slutsats, att för sådana brott, som detta, vore det kanske nödvändigt att bibebålla dödsstraffet, och de vågade följaktligen icke biträda ett votum om dess afskaffande. Nåväl, just detta brott, som blifvit sålunda bedömdt och hvilket utöfvat ett sådant inflytande på meningarne till och med inom den RE församlingen, ,det blir dock icke belagdt med dödsstraft. År det väl då troligt att, efter detta, något annat brott skall eller kan blifva det? Det förefaller oss ytterst osannolikt. Men om sålunda dödsstraffet i vår lag utgör blott en död bokstaf, är icke då tidpunkten inne att ur lagen utesluta detsamma? Till vidtagande af en sådan åtgärd här i landet, synas så mycket större skäl vara för handen, som frågan om dödsstraffets afskaffande för närvarande synes komma dagordningen på alla håll. I Spanien täfla alla pastier, efter förtryckets afskuddande, att sätta denna reform bland de främsta på sina program; i Norge är i dessa dagar motion väckt om dödsstraffets afskaffande; i Tyskland hafva flere staters representationer derför redan, uttalat sig, och frågan torde med det första komma för allvar å bane på nordtyska riksdagen, enligt hvad man kan sluta af en i senaste nummer af Kölnische Zeitung införd artikel, som i närvarande ögonblick torde äfven i vårt land läsas med intresse, och hvilken vi derföre här nedan återgifva. Den har följande lydelse: Vi se, dagligen skådespelet, hura personer icke tröttna på att vara en förlorad saks förespråkare; så mycket mindre har man anledning att bli ljum i att förorda en reform, hvars fullkomliga seger för hvarje dag mnärmar sig, Det är en erfarenhet från slagfältet, att ansträngningarna göras desto ifrigare och mera gerna, ju säkrare den snara uppfyllelsen af deras syftemål visar sig för våra ögon. Alldeles på samma sätt går det i striden mot dödsstraffet, der hvarje bekräftelse på dess tillvaro genom en dödsdoms .verkställande är ett ytterligare bevis på dess förkastlighet. Af tidningarne har nyligen berättats, att vid en i Danzig försiggången afrättning-det nödvändiga antalet vittnen ur kommunalmedlemmarnes krets icke ens genom hotelse med straff kunde hopsamlas. Så mycket har oviljan stegrats mot det menniskoslagtande, som man i lagens namn fortfar att utöfva. Hvarje straff stöder sig i sin verksamhet och till en stor del för sitt rättfärdigande derpå, att folket tror på dess nödvändighet och objektiva rättvisa. Nyssnämnda vägran att bivista rättvisans sista akt är en betänklig antydan, att folkets rättsliga och sedliga medvetande icke längre känner sig stå i samklang med den statsordning som i sin straffapparat ännu bibehåller bila och svärd. Detta fall är så mycket lärorikare, som det till följd af omständigheterna vid brottet icke kunde vara fråga om någon sentimental medömkan med brottslingen. Det var en af dessa gamla, evigt nya episoder i det tyska bondelifvet, der undantagsmannen eller undantagsqvinnan lefver för länge för den nye gårdsegaren, hvarföre försynens hand något korrigeras genom yxa och Knif. Med ett räkne-exempels kallblodighet ombesörjes en dylik mordaffär, och det obesvärade sätt, hvarpå planen utföres, leder regelbundet till en snar upptäckt. Uselegennytta är härvid den egentliga driffjedern, och om dödsstraffet i något fall kan rättfärdigas, så måste det vara då, när menniskolifvet uppoffras för snöda silfverpenningar. . Att man ännu icke öfverallt fäster afseende på den allmänna meningens tilltagande ström, bevisar en annan underrättelse, nemigen att dödsstraffets bibehållande föreslås i den blifvande nordtyska strafflagen. Um vi äro säkra på någon sak, så är det öfvertyoelsen, att samtycke till en lagbok, som ännu bibehåller dödsstraffet, icke kan erhållas på len nordtyska riksdagen. Omröstningarne i le öfriga tyska kamrarne, i Baden, Wir:.emberg och Baiern, ha bevisat huru mycket den allmänna meningen uppfattar de genom lödsstraffets tillvaro förorsakade svårighetera och olikheterna. Om i Miänchen, Stuttsart och Karlsruhe direkta förslag om döds. straffets afskaffande erhållit de största maoriteter, om i Sachsen enighet i detta afsende vunnits mellan regering och kamrar, så skall tiksdaggn säkerligen icke låta förmå sig utt gifva sanktion ät denna straffart i.en ny orottmålslag. Vill man ernå en lika lag-: tiftning för det nordtyska förbundets straffag, så måste man i vår tanke afstå från lödsstraffet såsom vanligt straffmedel. Den, om. således anser en lika lagstiftning önskfärd, måste afgöra med sig sjelf, om han för let ändamålet vill afstå från rättigheten att åta en medmenniska genom domarens utsla; ich bödelns hand öfvergå trån lifvet till löden. Vi vilja ej här upprepa de gamla skälenl. ör denna straffarts bibehållande, utan blott ramhålla, att, såsom det af dessa exempel isar sig, ständigt nya ändamålsenlighetsynpunkter tala för en reform, för hvilken !l in allmänna meningen synbart alltmera lif-: ras. Om i det varmblodiga Spanien döds-! traffets upphäfvande proklameras såsom enl: f revolutionens första frukter, så frukta vi;