Aftonbladet – 31 oktober 1868, sida 2

stigt. Du har låtit henne kläda sig i denna klädedrägt och dessa gamla spetsar; men hon har suttit för detta porträtt. Tog du på dig en röd sidenklädning : och satt för mig? frågade han leende. Du har låtit göra det efter min fotografi. Mitt kära barn, sade han godlynt, kan du då inte känna skilnad mellan en gammal emalj och en ny, eller gammal stil i målning och nutidens ? Jag förmodar att jag inte kan det, svarade mrs Logan, sken ag åter vid godt lynne, men i verkligheten långt ifrån öfvertygad. Hon såg på Doras porträtt, som hon kallade det, och hon såg icke, eller ville icke se, att ehuru det var Doras hår, så var det dock icke Doras ögon. Hon har suttit för honom, tänkte hon — suttit för honom i skolrummet. Detta är Dora sjelf, då hon ler eller är glad och lycklig. Jag har sett henne sådan mången gång medan Paul lefde. Ack, den döda unga skönhet, som hade suttit för detta porträtt och lett då det var färdigt, hade länge varit stoft! Hon hade gått bort med sina löjen, och målaren, åt hvilken hon kanske hade egnat dem, var äfven sin kos. Det ljusa håret, de milda blå ögonen, den bländhvita hyn, hvarpå mrs Logan nu såg med häftig andedrägt och vreda ögon, kunde icke väcka kärlek eller svartsjuka nu, huru mycket ondt de än förr i verlden möjligen hade anstiftat. Är det inte intagande? frågade mr Templemore, Han tänkte på målningen, men mrs Logan var öfvertygad att han menade qvinnan. Mycket, svarade hon. Äro emaljer sköra? Jag svarar inte för att det skulle hålla, om du släppte det.