Aftonbladet – 30 oktober 1868, sida 2

MUSIK. Mindre teaterns Italienska operasällskap har nu några gånger, inför fullsatt salong, och på ett sätt, som varit egnadt att i hög grad vinna allmänhetens intresse, gifvit Verdis opera Rigoletto. Texten till denna seria, som första gången uppfördes i Venedig år 1851, är, som bekant, hemtad ur Victor Hugos storartade draåma Le roi såmuse, och erbjuder flera för musikalisk behandling tacksamma ämnen. Verdi har ock här lagt i dagen en berömvärd förmåga, att, med verve och energi, samt en hos madernitalienska maöstri sällan förnummen trohet mot ämnet, dramatiskt teckna ej blott situationer utan äfven karakterer; och då operan härjemte eger mycket af den tjuskraft i melodiskt hänseende, som oftast utmärker italiensk musik, är den på goda konstnärliga grunder synnerligen lifligt anslående, hvilket ock röjts idet sätt hvarpå publiken mottagit den. På de utförande artisterna ställer den både i tekniskt och dramatiskt afseende svåra fordringar, men såväl i allmänhet, som särskildt af de båda fullt utbildade och omisskänneligen rikt begåfvade konstnärer, hvilka innehafva de begge hufvudpartierna, Rigolettos och Gildas, har den nu gifvits med en liflighet och sanning som innebära ganska stora löften om de konstnjutningar af ett här sällspordt slåg, hvarje musikvän med oförvilladt sinne att uppfatta det sköna och genialiska, hvar och under hvilken form det än må äppenbara sig, kan vänta af vår nya Italienska Uperan. I Rigolettos parti får vår publik göra bekantskap med signor Mendioroz, sängare, som på ett förträffligt sätt behandlar en af naturen uttrycksmäktig stämma och -derjemte har ett i hög grad dramatiskt föredrag. Med klok måtta sparar artisten sina bästa krafter till de scener, der de framförallt äro af nöden, och åstadkommer så!unda i dessa en stor och sann effekt, såsom exempel hvarpå vi anföra det i sanning utmärkta sätt hvarpå sgr Mendioroz återger hela scenen med böfmänmön i tredje akten och föredrager den lidelsefyllda, energiska melodi: Si vendetta tremenda di questanima, hvarmed maöstron slutat denna afdelning. Sannt och naturligt gifver sångaren scenerna med Gilda, och föredraget är dervid ofta verkligt rörande genom den förening af manlighet och ömhet som uttalar sig deri. Måhända finner man i sgr Mendidoroz utseende och sätt att uppträda ej nog det groteska, som måste utmärka hofuarren och puckelryggen och kunde bidraga till förklaring af hans menniskofiendtliga karakter, på samma gång det skulle gifva en stark relief åt rollens stora partier, men denna brist, som blott -genom erinringen om och jemförelsen med den store Becks framträdande i den svåra uppgiftens dramatiska lösning kan göra sig gällande, betyder föga bredvid det myckna af värde sor Mendioroz gifver oss; och i allmänhet kan om honom sägas att hans förmåga tyckes växa i motsvarighet mot rollens fordringar. För sällskapets framgång torde denna högtstående. talang redan hafva verkat och framgent komma att verka synnerligen afgörande. Såsom Gildas representant tyckes oss signora Dalti-Guadagnini i dramatiskt hänseende höra till de mest intagånde företeelser, vi på länge hört och sett från någon scen, och vi veta ej hvad vi böra främst loforda, det okonstlade, naiva behag, hvarmed hon i anIra akten uppenbarar sin lycka och kärlek, iotterns liksom älskarinnans, eller den obeskrifliga ljufhet, hvarmed hon i den följande, under berättelsen för fadren, skildrar sin föriedring och sin djupa smärta. Och jemte letta förnimma vi en eld, en liflighet och kedom i uttrycket som endast en sydändåk natur till denna grad är mäktig, och som förlänar karaktersteckningen en pregel ef ungdom: och oskuld, som förtjusar, och en Man, som hänför: Undantaga vi det alltid i viss mon störande i den vibrato-metod, som ir hennes föredrag egendomlig, så tyckas oss