Aftonbladet – 28 oktober 1868, sida 3

Stockholms-bref. ; 1 ent fedaktör! a Skall jag skrifva en bok eller skall jag slö mig på tidningscalserier? Det är något som Jag sjelf frågat mig många gånger. Jag hal allt som behöfs för att skrifva, både papper och bläck samt en hel ask af Svanström komp:s pennor, äkta Swedish Exhibition Behöfs det något mera för att skrifva? Men, hr redaktör, nu har jag ändtliger fattat mitt beslut — jag :skrifver bestämdt icke någon bok. Böckernas tid äro förbi. Man talar mycket om den stigande läslusten. och att-den finnes, veta både. nioch jag men vi veta också att det icke är i böcker som den numera tillfredsställes. Visserligen trycker man böcker ännu och skickar dem till bokbindaren för att häftas samt sedan till bokhandlaren för att säljas, men det är den sistnämnda processen, som aldrig lyckas nuförtiden, hvarför tryckningen och häftningen också gerna kunde inställas. Skall en förläggare förtjena på en bok, måste boken vara bra dålig, helst någon öfversättning från utländsk afskrapslitteratur, som icke gär åt på den utländska marknaden, ller också något dumt fromleri, som kolporteras på landsbygden med andra gårdfarivaror. — Allt annat ligger qvar på bokhandlarens disk ända tilldess det flyttas till hökarns, och der ändtligen erhåller ett intiehåll, som med aptit förtäres af publiken. Jag är rädd för att ni kallar mig pessimist. Det är en benämning som är så lätt att taga till. Jag är pessimist naturligtvis för att jag ser sakerna, sådana de äro. Min fantasi räcker ej till för att se sakerna, sådana de icke äro. Hvem vill slutligen skrifva böcker, då ingen köper dem? Jag för min del skrifver icke en enda bok, fastän jag har tillräckligt med papper, bläck och pennor för flera volymer. Jag är ett barn af min tid. Den som är af sin tid fattas sjelf af sin tids behof, och som den närvarande tidens behof är att läsa tidningar samt naturligtvis då också att skrifva tidningar, så ämnar jag göra hvad jag kan i den vägen. Men hvad som ger mig Vissa betänkligheter, det är att skrifva till Aftonbladet. Det är en stor tidning. Jag tror icke att stora tidningar hafva stor publik. Först öfvergaf man att läsa böcker, sedan öfyergifver man att läsa stora tidningar. De små tidningarnes period har inträdt. Slutligen. läser man ej heller dem, utan ser endast på träsnitten hos en liten Söndagsnisse. Det tager minst tid. Vilja de stora tidningarne blifva lästa — det ges verkligen en räddnikg för dem — måste de upplåta sina spalter uteslutande för korrespondenser och ecauserier. Det är ett märkligt tidens tecken, som jag tror icke betyder att allmänheten företrädesvis vill läsa något roligt, ty ingen kan väl tycka att alla dessa korrespondenser och. causerier äro så roliga. Nog har jag sett mången clown, som icke heller är så rolig, fastän publiken skrattar ät honom, i tanke att man måste skratta åt en clown; men det kan väl icke gälla om en tidnings causerier. Nej, det måste vara någon annan orsak. Man tyckes söka efter ersonliga åsigter. Den kollektiva personligheten, tidningsredaktionen, är icke tillräcklig för den läsande allmänheten. Denna fordrar att få det individuella, som uppenbarar sig i en korrespondensartikel eller ett s. k. causeriv, der jag får husera huru det vill och man får reda på hvad jag tycker och hvad pjag vill. Hvem detta jag är och hvad detta jag duger till, frågar man ej så mycket efter. Ju flera korrespondenser och causerier en tidning har, desto mer läses tidningen. Att de missbrukas och ofta draga en tidning ned på skandalens område, gör insen ändring i den allmänna smaken. Om jag ej missminner mig, har jag hört talas om att man på publicistmötet förliden sommar ENT NPNAEIET VTM NATET ANNIE SEONARTYRE FEET se