Aftonbladet – 28 oktober 1868, sida 2

nande till fontänens plaskande. Hon kände sig. trött och slö, snarare än olycklig; ty i alla händelser måste vi uthärda våra sorger: och utkämpa våra strider. Vi kunna icke desertera från den stränge kaptenen, Sorgen, och enrollera oss under andra fanor. Doras. tankar sysselsatte sig i detta ögonblick icke så mycket med mr Templemore, som med den förflutna tid, på hvilken hon hade haft ett så olycksdigert inflytande. Hon tänkte på Paul, på hans olyckliga Kärlek och hans tidiga död; hon tänkte på den trolösa och lättsinnniga flicka, som hade sporrat honom till en ansträngning, som öfversteg hans krafter, och derefter lugnt och likgiltigt öfvergifvit honom. Hon genomgick denna sorgliga historia och väckte denna begrafna forntid åter till lif, och både bitterhet och sorg fyllde hennes hjerta, då denna fråga trängde sig på henne: Hvarföre skänkas lifvets fröjder alltid till somliga, medan de ständigt förnekas andra? Dora Courtenay befann sig i en af dessa sinnesstämningar, då vi glömma stiden och icke gifva någon akt på desslopp. Hon satt sålunda, försänkt i sorgsna och onyttiga drömmar, då dörren öppnades och mrs Luan trädde in i rummet. Hon stängde dörren, kom fram till sin niece och stod framför henne mållös, men med det gråbleka ansigtet.uppdrifvet af en våldsam sinnesrörelse. . Dora, stammade hon slutligen, är det sannt? — är det saunt? Hvilket? frågade Dora tveksamt. Ämnar han gifta sig med henne — med det der enfaldiga, svartögda kräket? Men hur kan tånt veta det? frågade Dora helt öfverraskad, Du talte om det för Eva — hon sade det till Fanny och jag hörde denm. Dora hade stundom tänkt att hennes buttra