Aftonbladet – 24 oktober 1868, sida 2

utsväfningar, som skadat hela det spanska samhbällslifvet. Men, som vi anmärkte, gallicismen har ej heller herrskat så öfvermäktigt, som man vanligen antager. De natiohälekonomiska författarne hänvisade mera till Holland och England, än till Frankrike, Jovellanos ställer Envglands litteratur i jemnbredd med den franska, af politiska ideer hade han liksom Cadahalso och Campomanes hemtat mer från England, än annorstädes ifrån. Feyjod är en lärjunge af Bacön öch i sin kamp mot det skolastiska oväsendet sluter han sig till Luis Vives, den berömde spanska filosofen i sextonde seklet. Väl hade Cadahalsos förut nämnda Cartas märruecas sin förebild i Montesquieus Lettres persanes, men det som är hefvodsak i de senare — religion och politik — är uteslutet från de förre, och de rikta sig just mot de sedeförderfvande inflytelserna från Spaniens nordliga grannar. Den ytterliga indignation, den loyala och religiösa fanatism, hvarmed spanska folket, ända ned: till Madrids tiggare, tog parti emot den franska revolutionen efter konungadömets fall, den förbittring, hvarmed det sedan kämpade mot främlingarnes herravälde 1808—1814, synas oss äfven slående bevisa, huru litet fransk kultur lyckats i Spanien genomföra den andliga eröfring, som deremot i Tyskland hade åt de franska vapnen förberedt så lätta, snabba och afgörande segrar.