Aftonbladet – 24 oktober 1868, sida 2

tvungna unionen, samtidigt reser sig Catalonien och kan i en trettonårig kamp ej betvingas; i Westfaliska freden nödgas habsburgarne ekänna Nederländernas oberoende och det tyska rikets kättare, till hvilkas kufvande så länge fåfängt slösats med penningar och blod, Frankrike fringskär på flere håll grannens område, folket är slaget af vanmakt, starka fästningar kapitolera så godt som vid förstå uppfordran, foch en provins som Franche Comt faller inom fjorton dagar i eröfratens hand. Intill århundradets slöt förtgår detta så, att man ej vet, Om ön ännu högre grad af maktlöshet Och förderf ens vore möjlig. Åndtligen befrias Spanien från habsburgarne genom Carl II:s död i slutet af år 1700. Han skulle efterträdas af Ludvig XIV:s yngre sonson, hertigen af Anjou, men först efter ett långvarigt successionskrigs slut 1713 var Filip V:s besittning af spanska tronen tryggad. — Från början af sjuttonhundratalet visar sig nu en brytning i Spaniens inre förhållanden. Den nya dynastien, kommande från ett land; der en Sully, en Richelieu, en Colbert hade grundat inre ordning, främjat idoghet och handel, uppmuntrat vetenskap och konst, tycktes äfven till en början derifrån medföra ett nytt regeringssystem, hvars verkställande lades mest i dugliga främlingars, fransmäns och italienares händer; dock främst bland dessa nya män stod en inföding, den förste bland Spaniens politiska reformatorer, generalfiskalen don. Melchor Rafael de Macanaz. Visserligen gingo reformsträfvandena i synpor grad derpå ut, att utplåna provinsiella egendomligheter och mellan de löst sammanfogade konungarikena åstadkomma en verklig riksenhet: de första spanska cortes samlades nu, 1709, i sig upptagande såväl de Aragonska som de Vastiliska Jändsdelarnes representanter. Men derjemte vågade man, i statsmaktens namn, omsider motsätta sig det påfliga, af jesuiter, inqvisition och en armå af prester utöfvade öfverväldet. Utrymmet nekaross att här följa det intressanta förloppet af den upplågande häftiga striden med Rom, hvilken tycktes skola leda till den eimantipation från den papistiska inflytelse i statssåker, som Macanaz, stödd af drottningens väninna, den allrådande furstinnan Orsini, gjort till ett af sina hufvudsyften att genomföra. Tyvärr afled drottningen, Maria Luisa af Savoyen, 1714. Då furstinnan Orsini, som väl visste, att konung Filip erligt Alberonis uttryck — endast Dehöfde en qvinna och en bönbok, men också ej kunde undvara någondera delen, skyndade att skaffa honom en RÅ gemål, genom hvilken hon fortfarande skulle beherrska riksstyrelsen, gick hon olyckligtvisiden snara, som Alberoni listigt ut lagt, och förmälde konungen med dör kraftfulla och herrsklystna Isabella Farnese af Parma, som ej förr anländt till Spanien än hon jagade Orsini ur landet, Macanaz måste lemna landet, hans hänsynslöst energiske medhjelpare, finansministern Orry, fransman till börden, förvisades; med ens inträdde den frillständigaste reaktion, för en Kkardinalshatt prisgaf Alberoni alla kronans rättigheter, och Spanien sjönk åter tillbaka i prestyäldets och inqvisitionens armar. Då Isabella och Alberoni åter upptogo eröfringspolitiken, för att i Italien skaffa riken åt hennes söner, omintetgjordes till det mesta frukterna ac de reformer i förvaltning och beskattning, som örjats under Macanaz auspicier och söm äfven efter den ultra-bigotta Yegimens återställande hade en energisk målsman i den gugligaste af Filips dåvarande ministrar, don Josb Patitio, )Spaniens Colberts. Hela systemets innersta tanke uttryckes oförtydbart i budgetens siffror: den utvisade år 1737 ett bit oRlopp. af 211 mill. röaler, en utBifisstat om 336 mill, hvaraf 235 mill. för armån och flottan, 35 för hofvet, 17! för förvaltningen! Deficit var 125 mill., oberäknade räntorna å den betydliga statsskulden, om hvilka man naturligtvis föga bekytbrade Big. Pmellertia kan ej nekas, att Filip V:s reering så tillvida gagnade, att alla dessa reormsträfvanden bröto det beståendes auktoritet och oemottaglighet för hvarje förändring, rubbade tron på de häfdvunna teiterrättligheternas absoluta helgd och berättigande, undergräfde föreställningen om en sjelftillräcklighet, som intet borde glömma af sina egna vanor och traditioner, intet lära af andra staters exempel. Lyckligtvis inträdde under Ferdinand VTI (1746-1759), från fredsslutet i Aachen 1748, en fredsperiod at femton år, hvars budget år 1760, trots icke ringa skattelättnader, Visade en inkomst af 352 mill. mot 211 år 1737, oberäknadt de från Amerika inflytande summor, som ofta öfverstego 500 mill. Tiden blef nu gynnsam för det teforims arbete, som vetenskapen ifrigt sysselsatte sig att förbereda, och på hvilket vi gå att kasta en blick. Det torde knappt kunna betviflas, att adertonde århundradets vittra sällskaper och den litteratur, de kallade i dagen, i allmänhet bidrogo vida mindre till folkens andliga lyft ning, än landthushållningssällskaperna och då ekonomiska och politiska författarne. Med all säkerhet gäller det om Spanien. Först i raded bland dess vetenskapliga reformatorer möta vi den redan nämnde Macanaz. Hur han, på höjden af sin inflytelse, bemödadt sig att upprätthålla statsmakten Motromerska kurians ingrepp, ha vi redan anfört. Landsflyktig i fyrtio år i följd af det omslag Isabellas ankomst medförde, stod han dock i fortfarande förbindelse med konung Filip, hvilken han meddelade sina reformplaner. I ett memorial af 1722, om Hjelpmedlen att väl styra en katolsk monarkin, visar han sig visserligen katolskt rättrogen ända intill yiterlig grymhet, men å andra sidan yrkar han att man skulle sätta yxan till roten å det oväsende, som florerade på de spanska (Codikstolarpa. — de hårklyfverier, skandalhistorier, vidskepelser, hvarmed presterna undfägnade sina åhörare — och endast tåla dygdiga och kapabla män som religionslärare. Han vill inskränka klostrens antal, indraga deras öfverflödiga inkomster, förbjuda dem att ärfva, ej låta någon inträda . en Orden förr än vid uppnådd myndighetsålder och efter tre års tjenst i hären, upphäfva en mängd religiösa sällskaper, underkasta jesuiterna stränga inskränkningar, som kunde vingklippa deras förderfliga makt. Liksom redan Martinez de Mata under Filip IV ramhåller han, att guldoch silfvergrufvor 2) vore den enda, ej ens den bästa grundralen för välståndet, ja att de till och med itarma landet, i det att de draga armarne rån åkerbruk, industri och handel; hvartill jenade det att spaniorerna jägtade efter guld ch ädla stenar i Indien, när de hemma ålnada då mAvnmhöävslknanss 4 ———— nr mt na mr 6 tt fn Goteeee be Få JA ft gel PR TA PFA ert IN DA IA NI RA KÅ fog ör frn Fr dr AR dänk fg KrSn ft t bend Orgnr högt Byt Mont bt am tartv pr UTA rr ket Fat fr bök Jr fd PR PTA Fr bn bön fö cd rr Ft FE TENN rt om Br Jr