Aftonbladet – 23 oktober 1868, sida 3

RR ARR SN TnNN ERNA TAR RRR RENAR ARA ja a nd än var, och deras bleka vålnader och vissnade grönska komma tillbaka till henne med blandad glädje och sorg i sin uppsyn. Ack, om man kunde glömmwa! tänkte hon, med någonting liknande passion — ack, om man bara kunde glömmal, Ett rop och ett språng från Eva väckte henne, Hon ryckte till och då hon såg upp, såg hon barnet i fadyens armar, TJUGUFJERDE BATITLET. Dora var öfverraskad, men kände knapast. mer än öfverraskning. Kanske hade Pauls bild alltför nyss varit närvarande hos hans syster för att denna skulle kunna glömma att det var hans medtäflare som nu stod framför henne. Kanske hade frånvaro och tid ickoa. varit helt och hållet overksamma. Med någonting likt triumf besvarade hon mr Templemores helsning och tänkte, då hon såg på honom och kände sin egen köld: Gud vare lofvad — jag är botad! Så friska ni båda se ut!, sade han, seende från henne tillbaka på Eva. vOch jag kan så många saker! ropade Eva ifrigt. Kan du? Nå, jag vill väl hoppas att ditt lynne är förbättradt. Eva har ett mycket godt lynne., sade Dora allvarligt. Han svarade icke, men såg på Eva, som skakade sina lockar och såg så omedveten ut som barn kunna se ut, då det öfverensstämmer med deras syften. Annu en gång egnade mr Templemore sin uppmärksamhet åt Dora; han var full af artiga frågor, och ännu alltjemt glädjande sig öfver sikt inr och änkande: AF det så? — hav det verkligen så snart gått öfver? hörde hon honom med tacksamt lugn. Föga anade Dora att mr