Aftonbladet – 23 oktober 1868, sida 3

smal, men täck ström flöt igenom den med ett sakta sorl, höga träd växte vid dess stränder och lutade sig öfver den med sitt egendomliga behag, och gräs och örter växte der i ymnig rikedom. Litet längre fram slingrade sig en göngstig fram i skuggan, och hö i närheten af klipporna och vattenfallet, var den fläck som Dora framför andra älskade. Det var ett litet grönt görhsle, der kapriföliet doftade och murgrönor slingrade sing långa trofasta armar, och i hvars midt stog en stenbänk; gammal och grå. I hundra å4 och mera hade denna bänk stått der, Den hade sett Vancien regime och muntra och lifliga herrar och pudrade damer med långa sidensläp; den hade hört kärleksförklaringar af två eller tre generationer, Mademoiselle Scuderys Olelie hade blifvit glömd på den, och Florians Herdedikter och den bistra Moniteur, full af Napoleons bulletiner och underbara segrar. Och huru gammal den än var, så voro dess dagar likväl änuu icke räknade. era kärlek, mera läsning, mera intagande eller öm konversation hade den ännu att upplefva, medan träden gåfvo sin skugga och lemnade en klar utsigt af det solbelysta slottet uppe på sin luftiga höjd. På denna bänk sytto Pora och Eva en förtjusande. eftermiddag för att hvila ut efter en lång vandring. Barnet rullade ihop sig som en boll och lutade sig mot sin unga uvernant. Hon betraktade slottet genom alfslutna ögon och pratade på fantasirika harns drömmande, svärmande sätt. Dora hörde, men lyssnade icke. Alltemellanåt uppfängade hon visserligen någonting om Fanny och Jaques och Mina, allt sammanblandadt I en sällsam Pjtyirring; men hennes tankar voro längt borta. Denna -vårdag hade försatt henne tillbaka till andra vårar, som edan voro gångna och försvunna, så ung hon