Aftonbladet – 23 oktober 1868, sida 2

Jag skulle önska att jag kunde tycka om honom, tänkte Dora, som visste bättre än John sjelf huru god, ömhjertad och pålitlig, hennos kusin var, Men hon kunde det icke, det stod ej i hennes makt, och aldrig hade någon friare mindre utsigt om framgang än John Luan, då han plötsligt kom och ötverraskade henne i trädgården den följande morgonen. Dagen var mild och grå — en af de sista vinterdagarne, med någonting vårlikt luften, John träffade Dora i blomsterträdgården nära stora byggnaden, med Eva som sprang och lekte med sin jernring, Mrs Luan, som var okunnig om faran, satt i matsalen i andra ändan af slottet, Dora begagnade sig af tillfället för att tala med Jobn om en sak som länge hade legat henne på hjertat, och som gaårdagens tilldragelse åter lifligt hade framkallat. John, sade hon, hur mådde din mor medan hön var hosdig?. John, såg förvånad på henne, ty mrs Luan njöt af den förträffligaste helsa. Jo, bra, naturligtvis, svarade han, Dora suckade. ; Du har då sång märkt nägonting hos henne. som iyapperat dig? Mårkt! Hvad då? Någonting underligt eller eget? John stirrade åter på henne. Hans mor hade alltid varit underlig och egen. Kort sagdt, fortfor Dora med en stark strängning, du hyser inte någon fruktan för att hennes hjorna är angripen ? . Om John hade kunnat bli ond på Dora, ;å hade han blifvit det nu, Han såg så : ipprörd och sårad ut, att hans kusin framtammade en ursäkt, Detta försonada hunom senast. I Du får into tänka någonting dylikt, sade q lan OSSE och du måste vara god och