följde efter. Vi behöfva icke säga huru förtjust hon var i Evas trädgård, och sålunda blef Dora ensam med mr Templemore, De stodo. vid ytterkanten åf trädgården och i skuggan af den gröna verld, som omgaf det lilla slottet. Det. röda solskenet: upplyste byggningens bruna fagad och gaf dess murar, trappor, vaser och blommorett praktfullt utssende, Fönstren. glimmade som eld, och väderflöjlarne pårde små tornen sågo ut som om de varit af-gediget guld. All: ting såg förtjusande och .präktigt ut, och de tunna gula bladen på ett träd bakom huset skälfde: mot er bakgrund af blå luft så mjukt och så sakta, som om, de varit rörda af lätta vårvindar. Dora beundrade den vackra tafJan, men beundrade den i tysthet; hon undvek numera att prisa någonting -som tillhörde mr Templemore: . Miss. Courtenay, yttrade denne plötsligt, skulle ni tycka:om att bo på Les Roches — jag menar hela året om? Han talade allvarligt, men hölt öppet, och hans ögon mötte obesväradt hennes. : Dora kände att hennes ansigte brann, men hon svarade lugnt: Les-Roches måste ha sina behag om vintern likaväl som om sömmaren. Mr Templemore såg icke tillfredsställd ut. Skulle ni tycka om det? upprepade han, och derefter tillade han,.utan att ge henne tid att svara: Vargod och hör mig, innan ni svarar ja eller nej. Var det möjligt? Hade ögonblicket kommit? Skulle hennes tants förutsägelser, hennes mors önskningar och hennes egna illa Tr förhoppningar så. gnart gå i fullboran? Hon stod stilla, lyssnande så uppmärksamt, att hon knappnast tycktes draga andan. . Men det. gick med henne som med den arabiska flickan, hvars historie hön en