energi och som på samma gång är älskad a soldaten och af folket. Vi se icke bland d män, som för närvarande spela en politisl roll, mer en enda person som förenar dess vilkor, det är den man, som man öfverall helsar med jubel, den, kvars ord beherrska massorna i de mest farliga ögonblick och hvar svärd så tappert kämpat i Spanien och utomlands för sitt lands ära och frihet. Kölnische Zeitungs Pariserkorresponden skrifver under den 16 Oktober: I dag ha jag mottagit två bref från Spanien, hvilka innehålla ganska intressanta enskildheter angående den dervarande rörelsen. Det ena från Madrid och härstammande från kretsar hvilka stå de nuvarande regeringsmänner ganska nära, påstår att hrr Prims, Olozagas och Serranos tronkandidat för upprättande af en konstitutionel monarki är don Ferdinand af Portugal, fader till den nuvarande konungen don Luis. Man tillägger att ihom kort knappt ett tvifvel mer rörande triumvirernas tänkesätt skall kunna ega rum. Provins-juntorva hade skickat flerfaldiga deputerade till Madrid för att underrätta sig om den provisoriska: regeriogens afsigter och sätta sig i harmoni med dem. Det är således visst icke någon handling af fientlighet, utan fastmer en handling af oafhängighet, då i dessa kritiska tider juntorna äro ogement afundsjuka om sin auktoritet; de kunna väl förstå sig på koncessioner, men de vilja undvika till och med skenet att godvilligt hafva fördragit missbruk eller öfvergrepp. Den i alkalden i Madrid, demokraten Rivero, publiceerade en ny entusiastisk proklamation till folket, hvilken blef anslagen på alla hufvudstadens, husknutar, och lät sammanfatta sig i slutörden, hvilka funno entusiastiskt mottagande: Allt för folket och allt genom folket ! Konteramiral Topete, hvilken genom sitt djerfva uppträdande i Cadix gaf första uppslaget till rörelsen, har afslagit amiralsvärdigheter och storkorset af Carl III:s orden. Han förklarade, att sådana utmärkelser kunde man väl förvärfva sig på slagfältet, men för politisk verksamhet borde man icke låta belöna sig på annat sätt än genom medvetandet att hafva följt sin öfvertygelsel Detta vackra drag finner ett värdigt motstycke i följande faktum, hvilket Vittnär om en politisk takt som man hittills knappt kunde förutsätta hos det spanska folket. De 40,000 man af borgerskapet och folket i Madrid, som wnder det första revolutionstumlet hade blifvit försedda med vapen och hvilkas beväpning redan hade u pfyllt ängsliga sinnen med en viss oro, skickade sina anförare till regeringen för ati för henne förklära, att de alldeles icke hade för afsigt att bilda en armå vid sidan af den reguliera armen, att de hvarken ville bära uniformer eller bestrida vaktgöring eller vara paradsoldater, men att de det oaktadt dock! önskade behålla sina vapen till försvar är ordning och frihet, för att på den dag, då regeringen kallade dem; kunna vara i stånd att försvara dessa dyrbara egodelar Min andre sagesman, som skrifver från Barcelona, bemödar sig äfven att bevisa att de spanska befolkningarne: vida öfverträffa fransmännen i politisk instinkt; de äro mycket ilistigare, misstrognare och derjemte mindre mottagliga för intryck och lätta att bedraga än de senare. Derför blir det också alls icke svårt! för min vän från Cataloniens hufvudstad, ehuru hän gör i det näfrhaste gemensam sak med de dervarande republikanerna, att er-. känna det nederlag -som markis dAlbaida, d. v. s. hr Orense, lidit vid den af:4000 de-! mokrater: besökta folkförsamlingen i Madrid, der hans något ölversvinnligt republikanska motion gendrefs genom ett förståndigt och lysande tal af professor Marttos och slutligen ersattes af ett enstämmigt förtroendevotum för den nuvarande regeringen. Hela det demokratiska partiet — i motsatsrtillropublianernå — är på sammasiätt beslutet att underkasta sig den nuvarande regeringen så länge denna blir trogen det liberala programmet från Cadix, ett program, som nyligen utvecklades genom den utförliga nadeklarationen af de nödiga friheterna, till hvilka . alla ,provincialjuntornå redan insändt sitt instämmande. Afven min. korrespondent i Barcclvna berör nu ändtligen den storå frågan on den blitvande statsformen, den enda fråga, säsom han uttrycker sig, hvilken den suveräna folkviljan icke tillåter de: särskilda juntorna att. egenmäktigt -behanåla, utan hvilken hon vill. veta förbehållen ät de konstituerande cortes, Bourbonerna och med: dem de Orleanska prinsarne förklaras derför omöjliga, Bonaparte är nästan afskydd. Spaviens absorbering i Portugal genom den iberiska unionen anses för löjlig och inkallandet af en son af Vic tor Emanuel för rent at orättfärdigt. Men vid.prins Alfreds namn — om lissabonska Coburgare vet han ännu ingenting — är det denne medlem af jautan i Barcelona som om han mäste gripa till hatten och ropa: Lefve konungen! Han är, heter det, engelska kabinettets, armens; marinens, den höga finansverldens, handelns, industriens, progressisternas, den liberala unionens, frihandlarnes, fritänkarnes, korteligen -hela verldens kandidat, med undantag blott af absolutisterna OCh republikanerna. :Prins-Alfrsd rekommenderar utom den äfventyrliga utsigten på Gibraltar det frihetsvänliga sine som från ungdomen blifvit inprägladt i honom, och hoppet att han skall medföra industri; kapitaler, !åkerbruk och engelsk. allians såsom morgongåfva. Men för det cataloniska folket är detta ännu icke nog; detta kommer förnämligast att rösta för Alfred på det fransmännen, hvilka de såsom öfvermodiga grannar grundligt hata, må bli rätt innerligt förargade; hvilket visserligen är mindre politiskt tänkt, än uppriktigt erkändt. Den mest utbredda spanska journalen, El Telegraf från Barcelona, är beredd att understödja denna engelska kandidatur.