STOCKHOLM den 21 Okt. Bret från Norge. (Från Aftonbladets korrespondent.) Kristiania den 18 Oktober. De få storthingsplena, som hittills hållits, a icke medfört någon diskussion af meral! Ulmänt intresse. Man har inskränkt sig tilll utt tillsätta utskotten samt remittera till lessa de inkomna förslagen från de enskilde nedlemmarne och från regeringen. Dessa istnämnda ha i år inlemnats ännu senare än ranligt, hvaröfver naturligtvis åtskilligt missvöje uttalats, då stöfthingsvännen nu måste så hela veckor och bortkåsta sin dyrbara id, innan de kunna taga ihop med arbetet. Såsom man torde minnas, Bebådade tronalet, att för storthinget skulle främläggas tt förslag om det högre skolväsendets ordnande i enlighet med det af senaste skolcomite utarbetade förslag. Regeringens förlag har nu blifvit framlägdt, och det befinres innehålla ett par modifikationer af konitens förslag, af hvilka isynnerhet en icke skall underlåta att Väcka.en viss — efter omständigheterna angenäm eller dangenäm — sensation, den nemligen, att departementet vill, att all undervisning i religion skall uppnöra i skolorna, när barnen komma till konirmationsåldern. Och hvad mera är, departementet har icke nöjt sig med att anföra let pedagogiska skälet, -i hvilket alla kunde väntas instämma, att elevernas arbete på det sättöt skulle lindras-och faran för öfveransträngning förminskas, utan det har derjemte öppet bekänt sig till den i botten visserligen mycket riktiga, men för fertalet af det norska folket säkerligen yttefst radikala uppfattningen, att undervisning i religion icke längre behöfyver meddelas dem, hvilka af yrkan genom konfirmationen : blifvit upptagne såsom mogfe och om kristendomens sanningar tillräckligt undervisade församlingsmedlemmar. I en klar och grundlig framställning visar departementet olägenheterna af en dogmatisk undervisning, som bibringar eleverna den föreställningen, abt kristendomen väsentligen är en spekulativ lärobyggnad, samt uttalar derjemte såsom sin öfvertygelse, att kyrkohistorien rättast föredrages, icke såsom ett särskildt fack, utan i sammanhang med den öfriga verldshistorien. Utan tvifvel ligger häri en stör sånning, mön: just det, att den är så stor och: att den hittills vunnit. så liten uppmärksamhet i vårt undervisningsväsende, skall säkerligen bidraga att framkalla. ett sådant. motstånd mot den, att dess seger blir tvifvelaktig. . Härmed får det nu gå, som det kan. Men till och med om saken faller, förtjenar det ihågkommas, att den blifvit bragt 2 bane. : Åtskilligt antyder, att man HNHarett från sjelfva chefen för kyrkooch undervisningsdepartementet, statsrådet Riddervold; utgånget initiativ att täcka . derför; och. detta förslag skall ihågkonimas af shistorien: såsom ett märkligt bidrag till karakteristiken ötver:denne man, som, sjelf utgången ur, Bra enes led — han beklädde, han för 20 år sedan från storthingsoppösitionen kallades till statsrådet, Throndhjems biskopsstol. har haft nog enårgi att i sin styrelse af den norska kyrkans angelägenheter. icke en enda gång låta de riktningar. inom skyrkan inverka på sig, hvilka just i denna period sannerligen icke hå saknat lust att göra sig mera gällande i kyrkostyrelsen, än-chan har tillåtit dem. Statsrådet Riddervold har. varit en sträng herre för den norska kyrkan; men han har på samma gång stått högt öfver partierna och oberörd af deras starka rop;och ett dra; sådant. som. detta -sista, att han alldeles på egen hand,. utan, att ha någon opinion att stödja sig vid, tvärtom säkerligen fullkomligt medveten om, att han skall möta motstånd af det allvarsammaste slag, vågar framlägga ett så afgjordt liberalt förslag som det nyssnämnda, är ett nytt bevis på, hura litet han är -rädd för att göra sin mening gällande, när han väl en gång har uppgjort en för sig och i de saker, i hvilka han känner sig hemma, I andra — ja der Kan han visst icke alltid prisas för sin tvärsäkerhet. Skada är det, att denne man icke är 50 år i stället för 73, Då kunde man kanske också göra sig. förhoppning, om att få se honom litet taga i hop. med den teologiska fakulteten, mot hvars: principer ochvhändlingssätt för närvarande i tidvingarne?riktas beskyllningar af sådan art, att det märkvärdigåste i Hela saken är, att icke den man, som beskyllningarne isynnerhet gälla, professor Gisle Johnson, för längesedan anhållit om : departementets. åläggande att afskudda beskylialogarna genom ransakning och dom. Hade kyrkodepartementets chef stått i sin kraftigaste alder, skulle man kanske ha kunknat. hoppas, att han hade gått den tålmodige professorn i förväg med ett sådant åläggande som. det nyssnämnda: EHer har jag icke rätt i att karakterisera den man såsom tålmodig, hvilken utan att svara mottager -beskyllnina för godtycklig embetsförvaltning och ylika vackra saker? Allraminst tager det i väl ät, då den, som, utan att ha. ett ord till svär, stoppar beskyllningarne i fickan, är Iden man, som har mest att, göra. med våra blifvande själasörjaresutbildning. Saken förtjenar för öfrigt en mera utförlig framställning, hvilken jag hoppas nästa gång kunna .meddela, För att återkomma till storthinget, så väcktes i går af den gamle Herman Bågger — redaktör af ett litet provinsblad i Skien vid namn Correspondenten och den ende fungerande journalist vår natiohalförsamling räknar inom sig — ett förslag tillförändring i thingets arbetsordning. Så som det nu är stäldt, företages på det storthing, på hvilket ett grundlagsförslag framlägges för att hvila till nästa storthing,.då det först företages till behandling och afgörande, ingenting annat dermed; än att storthinget besluter, att det skall utgifvas af trycket. Menin sena a RS ER RR RA KN f ; l