Aftonbladet – 20 oktober 1868, sida 2

MUS1K. Sentimentalitet och veklighet äro de lyter som man i allmänhet förevitar Vincenzo Bellini, och hvilka städse i sin mån förklenat det verlåsrykte, den genialiske och djupt känslige sicilianske tonskalden med rätta vunnit genom den djerfva protest, han med sitt allvar inlade mot en Ööfverhandtagande yulig smakriktning, samt genom den omisskänneliga ädelhet och sublimitet som oftast utgöra grunddragen i hans skönaste melodier. Afven i Sömngångerskan finnes ett och annat sentimentalt, dock icke på långt när så mycket som i maöstrons mest berömda skapelser. En närmare undersökning af arbetet synes oss gifva vid handen, att Bellini bär, mer än någonstädes eljest, skattat åt det sinnliga välljudet och säsom äkta modernitalienare ställt detta för sig såsom mål, likasom awvt vissa momenter i operan uppenbara ett måts af glädtig qvickhet, som intet bland hans friga verk företer; hvadan det hela förealler vida me-a ljust, men också vida mindre djupt än många af hans andra, allvar liga tondikter, hvilkas gravitetiska hållning och lynne, som bekant, bragte hans lärare, den gamle Zingarelli hardt när till förtviflan, Ett undantag är den berömda ensemblen i andra aktens slut, en melodi som emellertid finnes anlagd redan i ett af mästarens allra äldsta arbeten, fastän den här först framträder klar och utförd. Deremot äro de erotiska duetterna sensuelt stämda så, som om Donizetti komponerat dem; bondfolkets berättelse för grefven anslår genom den esprit, maöstron deri uppenbarat, och sömngångerskans första uppträdande såsom sådan ackompanjeras af toner, hvilkas charme är en lekfull, luftig skalkaktighet. Hvad koloraturarierna angår kunna de visserligen genom ett oaffåtligt vibrato under framsjungandet göras sentimentala, men till sitt innehåll förefalla få ej alltför mycket behäftade med detta el. Vi hafva nämnt det numera enda lyte som i signora Dalti-Guadagninis föredrag störer åhörarnes njutning, den enda skuggsidan bland många verkligt lysande. Den rikt begåfvade sångerskans röst har visserligen icke det välljud i timbren, som skulle göra den jemförlig