Aftonbladet – 20 oktober 1868, sida 2

ter som en skolpojke, och Dora glad och liflig som en lärka. Kände hon sig verkliger så upprymd eller önskade hon öfvertyga sir tant om att hennes hjerta var fritt? Måhända låg någonting deraf i bakgrunden; mer likväl var det omöjligt att se hennes strålande ansigte och höra hennes klara, klingande skratt och icke tro på uppriktigheter af hennes glädje. Mr Templemore hyste icke det ringaste tvifvel i detta afseende, och då middagen var förbi, och de alla lemnad värdshuset och vandrade långsamt fram mo: jernbanstationen, medan Eva som vanligt höl sig vid Doras sida och Fido gick långsam efter med vaggande svans, dröjde han mec flit efter, med henne för att säga: Jag skulle önska, miss Courtenay, att n ville låta mig anse mig för en slägting till er, jag är er onkels nevö, som ni vet, och jag önskade att ni ville låta min lilla Eva kalla er kusin. Med mycket nöje, svarade Dora leende; men hennes blick tillade omedvetet: Hvarföre det? Kanske kunde hon med denna stitel förvärfva litet af er lyckliga förmåga att vara glad, sade han, besvarande frågan; ui har den i hög grad, äfven för att vara dottern till en irländare och en fransyska. Dora Jog äter, men denna gäng låg det triumf och stolthet i hennes leende. Ja,hon bade en sådan makt öfver sig sjelf, hon hade så djupt begratvit hvarje smärtsamt hopp, hvarje fåfäng saknad,-att han kunde säga detta till henne. Och så kallade Eva henne kusin Dora, till miss Moores förvåning och mrs Courtenays förtjusning. Men mrs Luan var icke tillfredsställd med så litet. Denne man njöt af hennes brors förmögenhet, och ingen förklaring å Doras sida kunde taga detta intryck