Aftonbladet – 17 oktober 1868, sida 3

CInsändt.) Om renmossang (renlafvens) stora nytta och förträfflighet till kofoder istället för hö, enligt erfarenhet i stor skala, af undertecknad. Då jordbrukarne i Sverge bu beklaga sig öfver svår foderbrist, emedan de i år skördat blott en tredjedel eller hälften:så mycket hö som vanligt; anser jag för en skyldighet på fleres uppmaning; att omtala huru jag år 1844 ijelpte mig ifrån em mycket svårare foderbrist. — I år är det er ovanligt långvarig torka och stark värme, som förorsakat foderbristen i Sverge. — År 1844 var det tvärtom beständigt regn som var orsaken till min ovanligt stora foderbrist; ty på min dåvarande landtegendom i Södertörn, 174 mil söderom Stockholm, började det regna den 12 Juni och regnade sedan alla dagar ända till hösten. — Säden och gräset växte ovanligt frodigt. . Endast i slutet af September var fem (5) eftermiddagar upphållsväder, men som det regnade alla förmiddagar så kunde icke något hö blifva torrt på eftermiddagarne så sent på året. Allt slaget hö ruttnade bort, fastän jag försökte alla möjliga bergningsmedel och kostade mycket derpå. Jag hade genom betydliga nyodlingar och änpförbättringar upp bringat min höskörd från 392 lass tåteloch starrhö då jag tog emot egendomen, till 2000 å 2400 parlass timotej och andra ädla hösorter, och kreaturens antal hade jag ökat från 4 hästar, 5-pår dragoxar och 20 kor, till 22 hästar, 60 dragoxar. 135 kor (deraf många af utländsk race) samt 20 ungnöt. För hästarne och. oxarne håde jag bjelpligt fjolgammalt hö i reserv, men för örn kor och ungnöt hade: jag i Oktober år 1844 icke ett enda lass hö, hvarken fjolbö eller af årets slotter, som korna kunde äta, allt var ruttet, gult, brunt och mögligt och luktade så illa afdet beständiga regnet, att korna omöjligt smakade d: utan endast blåste på det och vände bort Kufvudet. Jag var då högst ledsen och. trodde att jag skulle nödgas slagta och sälja alla kor och ungnöt. Det led till den tiden om hösten att utbetet blef slut och att korna måste födas beständigt inne. Jag hade endast halm och några hundra tunnor rofvor och hvitbetor för alla kor. och ungnöt. Då kom jag i min nöd att tänka på rendjuren i Lappland, som lefva af den hvita så kallade renmossan (renlafven) — densamma Bom vanligen brukas emellan dubbla fönster om vintern.— Af denna anledning föll det mig inatt försökav om äfven kor kunde födas med renmossa;:ty rd visste att i den var en sort mjölaktigt ämne. Genast sände jag folk till skogen och lät taga bem ett lass renmossa, sköljde den väl och lade den för några kor, de syntes först likasom undra och luktade derpå, men så snart jag lät strö hafre-röpe på mossan började de smaka på den och örtärde alltsammans. Dagen derpå lät jag taga bem flere lass renmossa och gaf åt många kor på somma sätt med lika lyckligt resultat. Då blef det glädje i stället för sorg, ty till Lisma egendom hörde den tiden 5000 tunnland skog med mycket berg, som alla vöro bevaxne med renmossa. Efter nu näninda lyckade foderförsök sände jag sedan i Oktober och November månad 40 å 50 personer dagligen till skogen, åtföljda af inspektoren och rättaren, medhafvande trädgårds-. krattor, höräfsor och säckar, oth samlade sålunda om hösten 30,000 (säger tretiotusen) säckar renmossa, hvilken folket togo på beting hå 25 säckar pr dag. och de som voro flinkare och togo mera fingo till uppmuntran några skillipg extra betalning utom dagsverket. Mäångasäckar blefvo utslitya genom släpning på bergen, men denna föderbergning lönade sig rikligen, då man besinnar huru mycket hö den svarade emot (minst 23,060 lispund hö) och att den frälsade mina många och vackra kor och ungnöt fftån döden. Sagde stora renmosseskörd bekom jag på högst s:del eller 1000 tunnland af skogen, deraf dock ej allt berg. På mossans återväxt (hvilken icke ännno är säkert känd) kunde jag icke göra något afscende, då min fodernöd var så stor. Renmossan togs mest under regnväder, då den Jätt Jossnar från bergen, och så våt den då var gjordes penaat af den i skogen 4 å 5 alnars höga steckar, hvilka täcktes väl med granris, och kördes sedan hem om vintern efter behof. Eburu renmossan var våt då: den stackades, tog den dock under hela vintern ingen skada i stackarne. Då hvarje ko några dagar fått hafregröpe på mossan, förtärde alla mina 135 kor och de 2 ungnöten mossan mycket begärligt, äfven utan gröpe, ja till och med på lassen å ladugården, så frusen mossan om vintern om hem ifrån skogen. Den egentliga kofoderordningen under vintern tillgick på följande: sät Först rensköljdes mossan, som sagdt, riktigt väl i det ljumma vattnet i de varma kohusen (ty med mossan följer gerna litet jord eller grus), sedan lades renmossan uti sörpkaren, ungefär säck lös mossa för hvarje ko dagligen, deruti den blandades med skuren halm qvarterslång. Denna våta sörpblandning lades derefter i kornas foderlådor och blandades der med gröpe. Af detta foder mjölkade korna ganska nöjaktigt, och gaf en bättre frädda än af vanligt höfoder och halm. Genom detta oförmodade foderpåhitt behöfde jag icke slagta eller sälja något kreatur, och om våren 1845 voro mina kor och ungnöt vid mycket godt hull, så att håren lågo släta och glänsande, hvilket är ett säkert tecken att de blifvit väl födda. De kor, som voro i sim, fingo en del af vintern unnskurna rofvor i stället för renmossa, Med anledning af min ofvanstående erfarenhet om renmossan (renlafven) vågar jag för min del tro, att det vore vida bättre och mera patriotiskt ut icke förstöra renmossan till bränvin, utan hellre mnvända den till kreaturs föda i stället för det uu bristande höet; ty hö för Sverges alla nu höbehöfvande är omöjligt att få köpa och transporera långa vägar i landet, hvilket tvingar till em nyckenhet kreaturs slagtande, hvarför renmossan alla bergiga trakter endagt borde användas till oder, hvaremot säd till bränvin eller färdigt bränvin alltid kan få köpas och är lätt att tränsporera, ifall man opatriotiskt och lättsinnigt vill, att det afskyvärda fylleriet skall florera. Just nu under sista hälften af Oktober och hela November är lättast att till kreaturens vinterföda amla renmossa och stacka den i skogen med nris för att i vinter bemköras efter bebof. stovkbolm den 14 Oktober 1868. 0.:I. Hagelstam, öfverste och ledamot af k. landtbruksakademien m. m.