Aftonbladet – 15 oktober 1868, sida 3

liga blickar. Detta fägnar mig särdeles derföre, att hr Rydbergs lefnadsställning är sådan, att han Det var på en för mig främmande ort, det var i lhans hem. Jag träffade honom midt i hvardagsllifvets prosa, arbetande bland pappersluntor såsom. loch friskt ynglingasinne, sådant som jag trodde I det blomma endast här. Då jag nu återser honom här i mitt hem, i min verkningskrets, midt ibland T lands framtidshopp, då känner jag mig stämd och I den ungdom som aidrig dör. till och med frånstötande; men för mannen vore hon ca YA, till hvilken han kunde luta sitt hufI vud, ett himmelskt manna, som skänkte honom Yederqvickelse och kraft. Detta, då hon, såsom resignationens sanna natur fordrar, vore förenad, med kärlek till och tro på och hopp om sanningens seger, Skulle denna kärlek mattas, denna tro släppas, detta hopp bielna, det funnes då en tröst och pprätthäNlelse i medmenniskors uppmuntrande tillgifvenhet, af den art, hvarpå talaren i afton rönt ett för honom så dyrbart vedermäle af män, som invigt sig åt sanningens tjenst och segervinningar, och af ynglingar, af desse män för detta heliga värf inspirerade och fostrade, En sådan stund, som denna vore för talaren, komme oförväntadt, och blott en gång, hon återvände aldrig, men stode fast eom en aldrig bleknande ljuspunkt i hans lif. Docenten Engstrand föreslog derpå en skål för den fria forskningen med följande täl: Den art af forskning, åt h i vår ärade gäst egnat sig, och de intressöh, för hvilka vi här församlade ynglingat och män ifra, bjuda oss sjelfmant att dricka en skål för den fria forskningen: Vare det långt ifrån mig att med. detta uttryck förstå en regellös verksamhet. Den vetenskapliga verksamheten är den mest lagbundna bland alla. Men denna verksamhet tål ej några yttre band, ty hon följer ensamt förnuftets eviga och nödvändiga lagar. Denna fria forskniug synes vara det skönaste smycke, som pryder den tids anda, i hyvill Många klaga deröfver; vi åter hvilken vi lefva. fröjda oss deråt, ty vi se i.den fria forskningen det främsta mediet till mensklighetens framåtskridunde. Och att denna vår glädje är berättigad torde lätt inses, om vi betrakta den fria forskningen i förhållande till den tid, som förflutit, och i förhållande till de makter, som i vår tid sträfva att göra sig gällande. I förra afseendet möter oss en sorglig syn. Den fria forskningens planta slog sina första rötter i en karg jordmån, Onda makter sökte redan från början utrota den späda telningen. Och denna fiendskap kom ifrån dem, som hade bort egna den fria forskningen den noggrannaste omvårdnad. Men trots denna fiendskap fortfor den fria forskningens träd att lefva. Dess rötter närdes af det menskliga förnuftet, detta det godas källsprång hos menniskan, som icke kan helt och hållet utrotas, så länge menskligheten finnes. — Det trädet sköt under mörka tidehvarf skott på skott, till dess det i våra dagar satt en lummig krona, som låter oss ana, att hon en gång skall öfverskugga hela menskligheten. Men oaktadt historien tydligt visar de välgeralngar, som den fria forskningen medfört åt menskligheten, så uppresa sig ätven i vår tid makter mot henne. Så se vi ännu i våra dagar påfren utfärda opeyclikor mot den nya tidens vetenskapliga och frihetsvänliga sträfvanden; ja det finnes till och med enfaldige män, som med Josua bok vilja försöka att bevisa det kopernikanska systemets falskhet. Men effekten af sådana tilltag blir hos nutidens bildade män blott löje och skämt. Farligare fiender har den fria forskningen i våra dagar i dem, som i det tysta arbeta mot henne. Många tecken häntyda derpå, att sådana flender finnas, De synas vänta, att den fria forskningens män skola förlöpa sig och derigenom göra sin sak omöjlig. De hoppas, att derigenom skall beredas en jordmån, lämplig för utsåendet af reaktionens förqväfvande ogräs, och att den tid skall komma, då de skola få hålla liktalet öfver den jordade fria forskningen. Men vi veta alltförväl, att sådana förmätna anspråk sko:a komma på skam. Åt den fria forskningen egna nutidens störste vetenskapsmän sina ädlaste krafter. Och en sak, som uppbäres af sådana stöd, måste gå framåt till högre fulländning. Väl, m. h., måste den fria forskningens vänner i våra dagar fordra många förändringar i det bestående, men såsom förståndige män veta de ailtförväl att gå varsamt till väga. Vi lefva i en omstörtningens och öfvergångarnes tid. Men i den fria forskningen se vi gryningen till ett bättre tidehvarf, der kommande generationer skola i frid och endrägt omskuggas af den fria forskningens träds stolta krona och sjunga jubelsånger öfver sin lycka. För henne, som en gång skall åstadkomma sådana storverk, för henne, som vi af själ och hjerta innerligt älska, för den fria forskningen dricka vi en skäl. Hr Rydberg framträdde derpå och bad att få uttrycka sin höga aktning och djupa erkänsla för Upsala universitet, der den fria forskningen egde sitt hem och skydd, och hvarifrån vetenskapens sol spridde sina strålar öfver vårt land. Han vore ej värdig att föreslå en skål för Upsala universitet, men han kunde för dess ära och välgång tömma en skål i botten; dertill kände han sig mäktigt jonad, och att få göra detta, derom anhölle an. Universitetets rektor prof. Svedelius höjde omedelbart derpå sin mäktiga, välljudande stämma och föreslog en skål för hr Rydberg i följande ordalag: Herr Victor Rydberg har utbringat en skål för Upsala universitet. Det tillhörer mig såsom universitetåts rektor, att besvara den skålen. Jag tackar honom för det välvilliga tänkesätt han uttalade. Det fägnar mig, att han, på den ståndpunkt i lifvet, der han befinner sig, har funnit sig föranledd att betrakta universitetet med så väni detta afseende är alldeles oberoende af alla andra förhållanden än blott den frie mannens öftygelse. Jag begagnar detta tillfälle att uttala min aktning för hr Rydbergs karakter såsom vetenskapsidkare, hans kunskaper, hans skarpsinnighet, hans skriftställaretalang. Denna min aktning är så mycket mera både oegennyttig och fri, som jag icke delar hans åsigter. Jag behöfver icke säga, att jag är vän af en fri forskning, detta äro vi alle, men jag vill att forskningens frihet skall vara allsidig och den ärliga öfvertygelsens rätt respekteras ömsesidigt. Jag har derföre en särskild anledring att betyga hr Victor Rydberg min aktning. Jag tror mig nemligen veta, att hans karakter utmär..es af den egenskap, som kallas bumanitet, och det är med hufvudsakligt afseende på denna förfjenst jag nu tömmer ett. glas för hans välgång. Derefter föreslog professor Holmgren en skål för ungdomen. Det tal, hvarmed denna skäl inleddes, har, såsom alldeles oförberedt, af talaren sjelf ej ordagrannt kunnat återgifvas, men hade ungefärligen följande lydelse: M. H. Jag hade icke ämnat tala i afton och detta egentligen derför, att min stämma icke är så ljudelig och klar, som den borde och som jag önskade. Men frestelsen blef mig för stark och jag beder nu att få yttra några ord. Det rinner mig i hågen att bland de många, som bär församlats kring vår gemensamme ärade gäst, sannolikt högst få haft den glädjen att se honom förr än nu och göra hans personliga bekantskap. Jag är en bland dessa få — jag har sett honom en gång förr, det står så lifligt för mitt minne. redaktör af en tidning. Men midt ur denna trånga, lilla verld af små bestyr slog mot mig en :välbekant doft, det var doften af ett varmt, rent denna ungdom, som bär i sitt bröst vårt fosteruppfordrad att tömma en skål för ungdomen — Vi hafva helt nyligen firat en fest på detta samma rum, en minnesfest öfver en hädangången ädel arbetare i sanningens tjenst, som yttrat om ungdomen att den är lifvets pingst, då idealernas heliga ande utgjuter sig öfver menniskans varelse. Ingen är så olycklig att ban icke någon gång känt sig ung och varm, att han icke någon gång svö at för höga idealer, icke någon gång under lif. sts pingsthelg könt den himmelska elden i sitt facit id mn äsen. Men icke alla vårda och bevara denna eld, dan Hammar jela unn sam en ständigt hrinnande