Aftonbladet – 15 oktober 1868, sida 3

IL CU SVCUSA 1JVLVIRBYITACI 0 a mm fs ÅS van i trekantig hatt, blus och sräskor, fastän . an har ett stort gehäng öfver blusen och i ehänget en väldig pamp, ett lagens förskräskgå svärd, dock icke så förskräckligt som en knöligö eihbetskäppen, hvilken är ett faans vapen i alla äppeltjufvars, drufvorånass, blomsterröfvares och dylika page ogeringsmäns ögon. . on Efter GöX skildring, som min nya väninna jorde öfver ifragärärande embetsman, har jag innit honom värd den slörsts appmärksamet, antingen han sitter i porten ill rådstuan och lappar gamla pantalonger, ty förvism tt embete såsom fjerdingsman sköter han äfen den afdelning af byns skräddarembete, om har till specialitet ättgöra nytt af gamvalt, eller han är i utöfningen ar sin makt ch låter träskorna och den knöliga embetsäppör slamra mot stenläggningen på Storatan. Det är der verkställande makten i byn, 0 representant för dei franska staten. Midt emot staten ligger kyrkan, en ganska ammal byggnad, utan att just derför vara så rycket intressantare. Kyrkan har ett högt, petslgt törn, ett tornur med blott en enda rtafia, en stor barometer, som alltid visar pa ackert väder, en korpilebt kyrkoherde och n mager vikarie eller adjunkt. Kyrkoherden or naturligtvis uti prestgården, men jag he viflar att han bor bra der, ty det är en rycket oansenlig byggnad, inklämd uti en vrå redvid kyrkan. I prestgårdens inre har jag cke ännu lyckats intränga, men skulle bra erna vilja se huru en katolsk kyrkoherde an hafva det inomhus. Kyrkoherden är den första korpulenta per-, on jag hittills sett bland det katolska klere14 iet i Frankrike. Kanske att presterskapet på andsbygden i allmänhet har godt hull, det vet s a icke, men att det i Paris ser fasligt tunnt ch ofta riktigt malätet ut, det är hvad jag: 2 mm bets ot kt 0 I DE Ik ER St kt RA CD RT rr JR — ——A l i ned egna ögon skådat. Ofta har jag känt ; nedlidande med de benrangel i svarta lång-( ockar, som jag träffat i Paris och jag trorlz rerkligen att de oftare förtjena medömkan ls an hån och förakt. . Blotta tanken på att vara karl och katolsk ; rest kommer mig att rysa. För min del kan ; ag icke tänka mig något onaturligare. Men. yrkoherden här i byn tar lifvet ganska tt ; ycker jag mig se. Han är en gla sällskapsarl och öfverlemnar sannolikt fastorna och öttets späkande åt sin bleka adjunkt: Dock år jag säga, att han icke spelar kort, icke ökar, icke svär, icke spottar rakt framför ig, hvilket är min fasa, och i allmänhet eji ar någon af de der protestantiska ovanorna, om ingalunda äro så sällsynta i Sverge. Det lilla torgets begge öfriga sidor begränas af några gamla hus, icke vackra i sig jelfva, utan sneda, halta och vindögda, men ust derför pittoreska, och ännu pittoreskare lifva de derigenom, att de till stor del äro sfvervuxna med murgrön och andra slingerväxter samt att på ett par af dem praktullt blommande rosenträd knutit sig i bågar jfver dörrarne, röda och hvita rosor i den skönaste sammanslingring. I sådana hus, vare sig vid torget eller Storgatan, bo byns ur-invånare, De äro bönler, men icke sådana der bönder, som ihan inner-i Sverge, som. bo uti rödmålade trähus med stort utrymme åtminstone utanför stugulörren, stora gärden med tunn råg, stora potatisland med dålig potates, stora vackra beteshagar med magra kor, stora trädgårdsland med några kålhufvud och två äppelträd, öfverfulla .med mask, ett syndastraff, mot hvilken ingen vågar opponera sig, för öfrigt allt stort och något att göra af,såvida man hade bättre somrar och hyggligare vintrar och litet större företagsamhetsanda — skulle professor X. säga. En sådan der bonde i min franska sommarby är icke någon stor landtbrukare. Han förstår sig kanske alldeles icke på egentligt landtbruk. Han har blott en liten, åh, ofantligt liten åkerlapp med en smula hvete, som ligver der ofvanför qvarnbacken, på höjden af den stora åsen, och den sköter han med ringa medel, nästan med ingenting. Antiqverad är han i sina landtbruksredskap och den lilla qvantitet säd, han skördar, tröskar han i portgången med en gammal slaga. Men det finns andra produkter än säd, som betala sig i grannskapet af en stor stad, och derför hafva bönderna i min sommarby lagt sig synnerligen på köksträdgårdens kultur, liksom på vinodlingen, af hvilken de visserligen icke få annat än mycket ordinärt vin, detta pelit vin, som en marchand de vins i Paris sedan kanske. gör till petit bleu, men som betalar sig och som man sjelf kan dricka, om man är fransk landtman i grannskapet af Paris och känner sig mycket törstig. Bredvid vinfälten på backsluttningarne odlas stora åkrar med delikata smultron eller jordgubbar, som vi skulle kalla dem, och då man får sina minst två skördar om året, så är det ingen dålig affär, lika litet som att odla violblommor i massa. Detta kallas den lilla kulturen, och det är den som gör landtfolket i min by till välmående, ofta rika menniskor. De bo alldees icke illa och kopparkärlen i deras kök måste beundras af hvarje qvinligt öga, äfven om man icke sätter köksdepartementet högst inom den qvinliga sferen. N Men är det trefligt att bo uti en sådan by? Är det ett riktigt sommarnöje, som man är van vid i Sverge? Det var just hvad jag frågade mig sjelf, då jag gjorde mittinträde här. Jag har föresatt mig att icke taga alltför gamla vanor och gamla åsigter med mig till främmande land, men man kan icke sjelf hjelpa, att man ofta nog bedömer det nya efter den måttstock, som man begagnat vid det gamla. Derför tyckte jag, å jag första gången for utför Storgatan i byn, att jag icke kände mig riktigt hemmastadd och att här icke kunde vara något hvad man i Sverge kallar sommarnöje. Madame Lemaitre ledsagade mig och fann mig troligtvis otacksam för allt det besvär, hon gjort sig, ty jag fruktar att jag såg trumpen ut. Slutligen veko vi af från Storgatan, sträfvade uppför en backig väg, på begge sidor begränsad af de meranämnda fula murarne. Så kommo vi till en port med ett, gallerverk, ringde på och blefvo insläppta. Nu kom jag underfund med hvad som finnes bakom de fula murarne. Ah,så mycken frisk och saftig grönska, sådana präktiga träd och sådana förtjusande blommor! En bred och väl sandad väg förde mellan träden och blommorna fram till en gräsplan med den saftiga grönska, som man svårligen finner i norden. Vägen delade sig rundtomkring denna vackra, på en sluttning anlagda gräsmatta, och på andra sidan om gräsNm ttan vwacta cin ott aananänoet huge af sten