Aftonbladet – 15 oktober 1868, sida 3

MASI SMVARRE MMS SMMOSS P e beslöt bland annat att, såsom ladstone redan gjort i sitt cirkulär till valmännen, pr testera myt den föreskrift i Vallngem söm förinenar den liberala ihajoriteteti ätt fösta få mer än tre kandidater, ehuru denna valrets eger att utse fyra underhusmedlemmar, förbehållande den fjerde platsen åt en representant för minoriteten. Vidare beslöt mötet att bilda ständiga komitber i alla valkretsar och en centralkomite, som skulie ledå alla åtgärder och begagna alla lagliga medel att genomdrifva valet af liberala kandidater. Sannolikt kommer detta exempel att följas i provinserna. SPANIEN. Aldrig -— skrifver en korrespondent från Madrid till Indep. beige den 3 dennes — aldrig lar Spaniens historia haft att inregistrera i sina annaler maken till den hyllning som i går egnades general Prim. Föreställ er 200,000 menniskor spärrande de gator som skilja Puerta del Sol från jernbangården; alla hus bokstafligen betäckta med draperier, flaggor och fanor i de nationella färgerna, alla balkonger fyllda med fruntimmer tillhörande alla samhällets klasser. Triumfbågar öfverallt och på gatorna, utom den offentliga folkmassan, universitetsungdomen med musik i spetsel och sjungande i korus nationella ånger; Madrids köpmän, med hvilka häde renat sig köpmännen från Bejar, den bjeltemodiga staden som så tappert kämpat mot eneral Nanettis trupper, bärande baner med inskriften: Tullreform, handelsfrihet; Engelsmän, fransmän, italienare, tyskar, med musik i spetsen och bärande sina respektive nationers fanor; Sjelfva tidningskolportörernas kår med sin : musik och sjungande Riego-hymnen. Allt detta framställde ett beundransvärdt skådespel. Tillägg operans artister med orkester och korstat och sjungande en hymn särskilt! komponerad för att fira general Prims återkomst. Klockan 3 inträdde trainen från Saragossa på bangården och klockornas ton meddelade nyheten derom åt den otåliga massan. Då generalen kom till Alcalagatan underi den triumfbåge, som var uppförd framför fivansministeren, sväfvade hundratals dufvor prydda med band af åtskilliga färger länge öfver hans hufvud. Från Casinos balkonger nedkastades rika kransar och från alla hus regnade verser, tryekta och improviserade för tillfället. Ursinniga lefverop och de starkaste handklappningar ljödo öfverallt och utan afbrott. Först kl. ankom generalen till Puerta del Sol och kunde inträda i inrikesministeren, der marskalk Serrano och den revolutionära juntans medlemmar väntade honom. Efter att ha hjertligt omfamnat marskalken tog han ordet för att bekräfta den hastiga triumfen af denna revolution, som på tolf dagar kullstörtat en tron. Han förklarade att frihetens eröfring vore definitiv denna gång, och han uppmana e folket till endrägt. an förklarade att han var ense, innerligt ense, på det mest bestämda sätt och utan förbebåll, med marskalk Serrano, och denna förklaring mottogs med en tredubbel salva af handklappningar. I Hötel de Paris, som provisoriskt tjenar till residens åt general Prim, var en bankett af 40 kuverter anordnad; men natten föranledde icke någon minskning i folkmassans storlek och glädje; en mängd musikanter marscherade ända till andra morgonen genom stadens gator exeqverande Riego-hymnen. I det ögonblick jag skrifver dessa rader, fortfar korrespondenten, anlända till södra bangården de soldater, som slagits vid Alcolea-bron och genom sin seger försäkrat revolutionens triumf. Nationalmifisen, hvars medlemmar af juntan erhållit benämningen frihetens volontärer,, bilda haie vid sidorna af jernbanan och på Prado; balkongerna äro ornerade som i går och för tillfället lämpliga inskrifter ha blifvit tillagda på triumfbågarne. Defileringen sker till Puerta del Sol, och på iorikesministerens stora balkong befinna sig marskalk Serrano, general Prim, flera andra generaler och den revolutionära juntans medlemmar. Det är ännu en herrlig dag att lägga till dem Madrid under dessa sista åtta dagar skådat. Klockan 3 var ännu icke Alcoleasegrarnes defilering slutad. Officerarne och soldaterna voro bokstafligen öfverhöljda med lagerkransar. I spetsen för sin politiska krönika offentliggör Gaceta ett lyc önskningstelegram från Rios Rosas, och beledsagar det vigtiga aktstycket medett varmt uttalande af sin tillfredsställelse deröfver. Alla provinsjuntorna ha gratulerat general Prim till hans lyckliga ankomst och hans triumfatoriska intåg i hufvudstaden. Från god källa försäkras, att den revolutionära juntan i Madrid i samråd med juntan i Andalusien underrättat hertigen och hertiginnan af Montpensier att det står dem fritt att återvända till Spanien när de vilja. Den republikanske generalen Don Jose Maria Orense har för sin del utfärdat följande proklamation till katalonierna: Katalonier! Bort med konungarne, ty hvarje konung skulle: mer eller mindre öppet konspirera mot friheten. Hvarken fransmannen Montpensier, eller portuisen Don Fernando, eller någon af de tyska småurstarne, som lappsalvarne vilja skänka oss! I Italien har Victor Emanuel förvärfvat sin krona i strid och beskyddat alla förtryckta; han slöt emellertid med att bli den otacksamme vid Aspromonte. En konung med demokratiska institutioner skulle föra oss till en förnyelse af den franska farsen från 1830 till 1848. Spanien kan icke vara annat än en federativ republik. Katalonien framförallt, med sina gamla privilbien (fueros) sin energiska karakter, sin kärlek till arbete och sin böjelse för att lefva på sitt eget sätt, eger allt hvad det har af nöen för att regera sig sjelf såsom de bästa amerikanska staterna. Låtom oss begagna oss af pressens, ordets och associationens frihet för att med hög röst proklamera det definitiva slutet på kungligheten i Spanien, och tillämpningen af de federativa ideerna med allas förening då det gäller landets försvar. Låtom oss alla vara på en gång goda spaniorer och goda katalonier: dessa båda saker utesluta licke hvarandra, de förfullständiga hvarann. Om en konung komme till oss, så skulle han bli illa mottagen af republikanarne, af carlisterna, af Isabellas anhängare, med ett ord af nästan alla, och ingen skulle mottaga honom med hänförelse. Ingen prins som har aktning för sig sjelf skulle vilja sätta på sitt hufvud en krona som han icke förvärfvat, och emot hvilken folkets enhälliga känsla skulle uppresa sig med makt. Bort med konungarne! Jos Maria Orense. för harvadando af understöd åt de nöd