Aftonbladet – 15 oktober 1868, sida 2

borta i hjertat af staden kallade en fransi soldattrumma manskapet till barrackerna. Pi gatan nedanför sjöng en arbetare, i det ha kom hem från sitt dagsarbete, men unde hela tiden fortfor Doras röst att framhåll heliga löften och nedkalla den gudomliga när varon i detta lilla eländiga sjukrum; oci medan den gamla Nanette höll på att utan das sin sista suck, blandade sig sålunda all: dessa ljud omkring henne, liksom i den gamle medeltids-kören, der tenoren eller sopraner sjöng om kärlek, barytonen om vin och ära medan basen stämde upp en högtidlig latinsk hymn, och de tre bildade en underlig sammansmältande harmoni. Allt var förbi, och då Dora tog och slöt igen boken, sade en röst bakom henne: Amen! , Hon blef icke öfverraskad — hon had bört mr Templemore sakta träda in i rummet, medan hon läste. Jag kommer således för sent, sade han och såg bort till sängen. Nåja, jag skulle i alla händelser inte kunnat uträtta något.n Han talade med det allvar, som en dödsbädd kräfver, men äfven med det lugn, som vanan skänker män i hans ställning. Dora såg sorgsen och tankfull ut, och madame Bernard grät, icke precis af sorg, stackars varelse, utan derföre att hennes tårar hade lätt att flöda. Detta var alltsammans; der fanns ingen att klaga öfver att en ensam qvinna hade gått till hvila och, såsom madame Bernard filosofiskt anmärkte, lemnade rum för någon som nu höll på att födas till lifvet. Doras närvaro behöfdes icke längre. Hon oick derföre sin väg, sedan madame Bernard hade gått för att hemta en grannqvinna, som hade lofvat att sitta uppe med henne. Mr Templemore tog ett ljus och följde Dora utför den mörka trappan. Han såg tankfull