Aftonbladet – 14 oktober 1868, sida 3

t, I drottningens biktfader. Clareta, så heter vår hjelte t I hade begifvit sig bland insurgenterna, emedan are I bete icke smakade honom, men ännu mindre vora a stridens faror i hans tycke, och han fann snart r tillfälle att förena sig med ett kompani af detta r I slags tullnärer, som tagit till sin uppgift att fordra penningar af alla, som de mötte på vägar eller D stigar. Kriget slutades med Don Carlos och hans 1 I horders nederlag. Clareta blef, i likhet med många 8 andra, tvungen att utvandra, men då han icke I hade någon böjelse för landsflyktens mödor och t lumbäranden, begaf han sig till Rom, der han fem i I månader senare vigdes till prest. , Man frågar naturligtvis, om han gjort förbere5 Idande studier, om han lärt latin eller teologi i gin -Jungdom, om han i allmänhet egde några kunskaper? Nej, Clareta blef, likt många andra både Jofficerare och soldater, hos hvilka lusten att inträda i det andliga ståndet plötsligen vaknat, utan a I vidare omständigheter prestvigd. Man frågade en gång en af dessa im; uVisbrädde andlige huru han r I hade kunnat blifva det. Efter föregången examen, svarade han. Examen! Kunde ni latin ? Nej. Italienska2 Icke det heller. Förstodo edra examinatorer spanska? Icke ett ord. På hvilket språk blef ni då examinerad? . Man frågade mig på italienska och jag svarade på spanska. Sedan examen var slut, sågo examinatorerna på hvarandra, och jag hörde dem säga: Vi förstå icke ett ord af hvad han sagt, men man ser att han vet mycket. N Det bästa i saken var, att Clareta då icke ens förstod eller talade egentlig spanska, emedan han var från en provins, der det lägsta folket, från J hvilket han härstammar, endast talar den kataloniska dialekten. Men pater Cläreta fann boskyä. Ådare i Vatikanen, och några år senare se vi honom såsom biskop på väg till Spanien, för att öfvertaga rollen af drottningens biktfader. Anländ till Madrid, kom han snart i bästa förstånd med syster: Patrocinio, och dessa bådas förenade inflytande arbetade så skickligt, att redan Tkort tid efter pater Claretas återkomst till sitt fosterland allt var förberedt till ett absolutistiskt statsstreck.. Detta lyckades likväl icke. Drottningen och hennes gemål, som lätt läto fanatisera sig, tvekade i det kritiska ögonblicket, och pater Clareta förlorade sin plats såsom biktfader, men han utbytte den mot Defattnin en såsom erkebiskop af San Jago di Cuba, dit han nu vände sina steg. Der utmärkte han sig genom sin fanatism, och man berättar mycket om hans verksamhet derstädes.. Så ville han ovilkorligen gifta alla negrer, hvilka misstänktes stå i något närmare förhållande till sin stams svarta skönheter. En af dessa negrer, som alldeles icke kände någon kallelse för det äkta ståndet, men flera gånger hårdt ansattes af Clareta, utpåssade en gång den fromme pfesten och gaf honom med en rakknif ett hugg öfver ansigtet, hvaraf han ännu bär ett fult och stort ärr. Patern blef kort derefter återkallad till Madrid, och en gång åter i den kungliga biktstolen, hade han snart återvunnit sitt gamla inflytande. Att han icke är någon lärd man hafva vi sett; att han likväl eger en viss skicklighet skulle man vilja antaga deraf, att han förmått spela den roll Han innehaft, men hans största skicklighet bestod verkligen deri, att blindt lyda alla jesuiternas anvisningar. Pater Clareta var den jesuitiska propagandans förnämsta verktyg i Spanien, och han gjorde allt för att sprida dessa tusentals ströskrifter, hvarmed den jesuitiska bokhandeln i Barcelona hvarje år öfversvämmar landet och så mycket bidrager att förslöa och förvilla folkets religiösa känslor och begrepp. Äfven är han sjelf författare af dylika skrifter. I en af dessa, kallad: Den gyllene nyckeln, utvecklar han hela sin genialitet. Men det är omöjligt att utur denna bok lemna något utdrag i en tidning, som finner tillträde till familjerna.. Under förevändning att skildra sederna och varna för syndens väg, beskrifver han, med en i de yttersta enskildheter ingående sorgfällighet, de laster, för hvilka han låtsar mana läsaren att taga sig tillvaära, och boken innehåller saker, som få kunna läsa utan att rodna. Somj talare gör pater Clareta ingen skam åt skriftställaren, och man kan svårligen tänka sig något mera osammanhängande, rått och brutalt, ! än drottning Isabellas biktfaders predikningar. Han är af den åsigt, att qvinnorna endast böra erhålla en helt och hållet kyrklig uppfostran. Derföre hade han äfven uppfunnit ett särskildt slagaf predikningar, hvilka endast voro bestämda . för qvinnor, Då dessa föredrogos, voro kyrkdör; rarne stängda cv det manliga könet, och pater ; Clareta sade sitt af alla klasser, men synneri ligast af den qvinliga aristokratien, bildade auditorium de befängdaste saker, som någonsin blifvit sagda i en kyrka. Det gifves i Spanien ett NN mellanting mel-:! lån komisk: opera och vådevill, som kallas Zar-: zuela. Ett sådant stycke, benämndt Den gamla, : hade mycken framgång, och särdeles omtyckt deraf blef en aria, der en dotter aflägger följande bekännelse inför sin moder: Ack, moder, hvilken natt det var, Då han, den otacksamme sad: : Min älskling, till ditt ljufva sköt Min stjerna jemt skall lysg mig! Melodien till denna aria var snart i hvar mans 4 j J mun. 4 En dag, då pater Clareta höll på med en af! sina fruntimmerspredikningar, försökte en af hans i q 1 j åhörarinnor att aflägsna sig. Tyst smög hon från sin plats; men hennes försök till flykt undgick icke predikantens falköga, och han ropade till henne: Man måste hålla sig till Gud eller djefvulen, till kyrkan eller teatern; man måste sjunj om den heliga jungfruns fröjder eller arian: Ack, moder, hvilken natt det var! Och patern nöjde sig icke med att utsäga versen; han sjöng den med full hals, och det fattades föga att de närvarande damerna instämt i proipnrens sång. Pater Clareta är en gåtlik företeelse; men han l: är i sanning icke bland de bästa. Han synes vis-!) serligen förakta allt prål, och att döma af skenet ! skulle man kunna tro honom vara strängt gudlig. Han begagnade sitt inflytande med försigtighet och förslösade det aldrig på småsaker. Men hans : tankar voro oafbrutet riktade på Rom, och ban : gjorda biktstolen till en uppbördsbyrå för Peterspenningen. Genom honom stod hofvet och regeringen helt och hållet till jesuiternas förfogande. Allt var honom underdånigt, från samhällets öf-! versta till dess understa lager. . Den lära, han in-, plantade i sina biktbarn, kan sammanfattas i föl-j, jande ord: synda, men betala; förfoga öfver din ; TOPP: men låt mig förfoga öfver din själ och li ditt förstånd. a I Arma Spanien! Efter 300-årig inqvisition och s 60-årig strid med bourbonerna lefver du ännu.( Du har åter rest dig, för att afskudda oket, och ! denna gång med lycka. Den storm, som nu brusar öfver Öastiliernas slätter, Andaälusiens och i Asturiens berg, har ju redan från halfön förjagat ( den förtryckande, lastfulla qvinna, som satt pål! tronen; denne förbrytare, som gaf sig utseende af helgon; uppkomlingar, hvilka Or sig som konungar, och grander, hvilka nedsjunkit till de förras drängar. Handelsunderrättelser.