Aftonbladet – 10 oktober 1868, sida 3

lKrömikea. Midt uti Öresund ligger en liten ö, hvars grågröna stränder skönjas af seglaren, som kommer norrifrån och löper in till Kjöbenhavn, Största delen af nordens invånare hade knappast. hört omtalas denna lilla obekanta jordiläck, som bär namnet Hven, och icke en bland hundrade visste om ön var bebodd eller icke Men Hven bar inom sig fröet till sin ryktbarhet, och en vacker dag läste man i alla tidningar, att åkerbrukarne på den Hkilla ön höllo på att blifva uppätna af harar. t Nog är man i vår tid van att höra omtalas fenomener och märkvärdiga upptäckter, men att det finnes menniskoätande harar det är dock mer än mirakulöst. Dessa fruktansärda djur hade på senare tider så förökat sig, att invånarne på Ilven icke vågade lemna sina boningar utan att vara beväpnade, och snart blef nöden så stor att Hvenboerna måste se sig om efter främmande hjelp af en väldig Nimrod, som icke hyllade non-interventionsprincipen. En deputation afgick till prins Oscar med begäran om att han ville ställa sig i spetsen för utrotningskriget, och när de deputerade kommo hem till sitt land igen med det giädjande budskapet att fursten skulle komma, jublade folket på Hven, dock utan att kunna skrämma bort en enda af de fruktansvärda hararne, som hoppade omkring på åkrarne, sökande efter rof. En vacker morgon landsteg hertigen på Hven. Han kom, såg och segrade, ty innan aftonen sänkte sina skuggor öfver slagfältet hade 170 harar fått bita i gräset för sista gången. De fällda odjuren höpsamlades och anrättades till en glädjemåltid, der de öfverlyckliga Hvenboerna drucko sin räddares skål med lika stor entusiasm som riksbankens embetsoch tjenstemän utvecklade, då de tömde sina glas för en af Europas säkraste och solidaste penninganstalter,. Under den förflutna veckan hafva riksbankens kassor varit formligen belägrade af folk som önskat fylla sina portemonnaier med caroliner, och vaktmästarne hafva icke hunnit ur bankhvalfvenforsla upp så mycket guld, sour behöfts för att stilla den plötsliga guldfebern. Den enda skuggan på carolinernas popularitet är att vexlaren förlorar 5 öre pr stycke, ty i bandel och vandel vill man ogerna taga. emot den vackra slanten för mer än 7 rdr 13 öre, under det man i banken får betala den med 7: 20. Men en stor del af publiken bär gerna denna lilla förlust, så länge det ännu ligger nyhetens behag uti att hoorera sina förbindelser med klingande guld. Längre fram hoppas man ju att guldet blir andets myntfot, och då försvinner detta lilla obehag som man kallar agio. Om några veckor skola vi få se om caroinerna hinna höjden af all popularitet. Och ivar skola vi få se det? frågar ni. Jo — i igarrbutiken! Om man nu för tiden vill veta hvad som är populärt för dagen, så beöfver man blott gå till närmaste cigarrbutik ch begära en cigarr af dennyaste sorten. — hagas det en Blanche-cigarr eller en Patti? gar cigarrmamselln — nej, cigarrfröken — ch sätter fram ett par lådor med Blanches ch Carlotta Pattis porträtter pa locket. Om arolinerva bli populö ! man helt snar öka Caroliner-ci äkert kan man Ukså vänta Popu er