Aftonbladet – 10 oktober 1868, sida 2

sina trosförvandter och deras beredande r den fullständiga emancipation, Danmark I sin heder gifvit dem. fan stiftade 1805 n mosaiska friskolan för gossar och 1810 arolinaskolan för flickor. Han bröt härinom, säger Dagbladet, det hårda lager F fördom och okunnighet, som höll judarne ilda från landets öfriga medborgare. Juarne ha mer än någon annan Nathanson tt tacka för att de voro mogna att mottaga en borgerliga emancipationen och den poliska friheten när dessa bjödos dem af en pplyst regering, och Danmark har honom tt tacka för ett förökande af statens goda lementer, ett riktande med intelligenta och loga krafter. Ölyckliga konjunkturer vållade en omkasting i hans ekonomiska vilkor och han blef rån en rik en fattig man. Men det nedslog j hans mod. Utestängd från den praktika affärsverksamheten, fortsätter den ofannämnda tidvingen, egnade sig Nathanson t statistiska och nationalekonomiska underökningar, som på honom utöfvade en synnerig dragningskraft, och skref en mängd areten i dessa ämnen. Han är långtifrån utan örtjenster i denna riktning; han har afslöjat nånga af den förflutna tidens nästan oförlarliga missbruk, påvisat många fel och bruit väg för mer än en sund och riktig prinip. Men hans tanke var mera liflig än klar, nera energisk än konseqvent, och hans skrifer sakna derför den logiska säkerheti slutsatserna som tiden med rätta fordrar. Unrefär detsamma kan sägas om hans långa ournalistiska verksamhet som redaktör af Berlingske Tidende, som sträcker sig från 1838 till 1858, med en liten epilog 1865 efter det olyckliga försöket med distriktsläkar Krebs. Nathanson var icke någon fast poitiker, hans åsigter om nationalitet och konstitutionel frihet hade icke utvuxit inifrån, atan påverkades mycket starkt af omgifningarne. — — — Vi danska journalister af ett yngre slägte äro dock honom skyldiga ett särskilt erkännande. Saknade han fasthet i sina åsigter om vissa stora hu fvudfrågor, saknade han förmåga och till en deläfven sinne för den vackra och korrekta formen, så var han dock å andra sidan en praktisk journalist; han hade klart gjort sig reda för hvad pressen skall och kan uträtta, hade känsla för dess värde och vilja att häfda dess rätt. Den underliga Berlingske Tidende med sina ofta så besynnerliga resonementer och formlösa naiveteter har dock i många stycken lärt oss andra huru vi skola bete oss. Det var i sjelfva verket en mycket korrekt bild som folkmedvetandet, med någon tillhjelp af den tidens satiriska tidningar, gjorde sig af gamla Berlingske, med hans godmodiga skämt, hans skälmaktighet, vördnad för regeringen, hans skoningslösa stränghet mot bagarne, hans glada entusiasm öfver smörexportens stigande, hans gålanta svärmeri för den kungliga teatern;, hans kontroll öfver bankaktier och sparbanker; med småleendet blandade sig respekt för mannen och vänliga känslor för hans person. Nathanson bröt sig igenom många stängda dörrar, han gjorde offentlighetens rätt gällande emot auktoriteternas förnämhet och korporationernas hemlighetskrämeri; han vande befolkningen att intressera sig för offentliga angelägenheter, statens och kommunens, och det fanns förhållanden der ingen konsideration kunde tysta hans kritik. Han hade från sina resor i England hemfört, icke blott minnen om Pitt och Fox, Sheridan och Burke, utan äfven erfarenheter af hvad pressen kan uträtta, och han handlade derefter. Nutidens tidningsläsare, som vid sitt morgonkaffe får underrättelse om allt som till midnatt tilldragit sig hemma i landet och i hela verlden, kan knappast fatta huru det ännu för tjugu år sedan var. Vi som minnas det äro skyldiga den aflidne kollegan ett tack för det han lärt oss begagna tidens framsteg. — — Nathanson var en liflig, själfull, intressant och älskvärd man. Hvad han upplefvat i de händelserika tider som omfatta hans ungdom och mannaår, hvad han tänkt och kännt tillsammans med de många utmärkta män, med hvilka han kommit i beröring, hvad han sett på sina många resor eller med skarp blick iakttagit i hemmet, det förstod han återgifva på ett fängslande sätt och med ett sinne för det karakteristiska, en qvickhet, en komisk verve som gjorde ett samtal med honom till något verkligt själsriktande. Han har, som vi visat, stora anspråk på efterkomimandes tacksamhet, och han skall i sin samtid, som sträcker sig upp genom så många generationer, alltid intaga ett framstående rum, ty andens och originalitetens stora prägel var omisskänneligen påtryckt honom.