Aftonbladet – 10 oktober 1868, sida 2

triumferande: Åh, det går förträffligt!.. Aldrig har jag sett så många tvåor och damer på en gång! Det var riktigt märkvärdigt och uppmuntrande! — Då hon, som sagdt, kom till. dessa utbrott med ett eftertryck och en itver, som förrådde att hon hemligen hyste en önskan om den lyckliga utgången af det som korten ansågs förutspå, ville Dora icke vidare höra på. Och likväl har sådant händt,, tänkte hon, då hon gick tillbaka in till sig och såg den tåliga Griseldis på sina sängomhängen; sådana saker ha förekommit i sång och saga för längesedan, då verlden var yngre än den nu är; men äfven då voro de icke alltid lyckliga. Arma Griseldis!,.. du fick betala dyrt ör den ära som blef dig bevisad! — Men måste detta pris alltid betalas? Farliga fråga, som kom likt en frestelse och till hvilken Dora i sin stolthet icke ens ville lyssna. TJUGONDE KAPITLET, Vi kunna icke lefva utan hopp. Detta är ett hufvudvilkor för vår tillvaro. Dora förföljdes af mrs Luans ord, och hennes mors frågande blick var liksom tecknet till en stor stundande fröjd. Denna tanke spökade i hennes drömmar, och hon fann den ännu då hon vaknade, ehuru icke fullt så leende och rosenfärgad som förut; men förtrollningen bröts, då hennes mor sade vid frukosten: Du kommer väl tidigt tillbaka från muscet i dag? Dora satte ifrån sig sin kopp och bleknade. Museet! — Hvad skulle hon der att göra? Om icke för annat, så för hennes stolthets skull, måste hon sluta den ritning hon hade påbörjat och taga penningar af monsieur Merand och icke låtsa om någonting för honom; men setlun — hvad skulle hon sedan göra?