Aftonbladet – 10 oktober 1868, sida 2

De hade knappast tagit in på en slingande stig bakom slottet, förrän mr Templenore var vid deras sida. Detta ställe anlades för hundra år selan, sade han, och det har falska ruiner ch konstgjorda klippor, sonr blifvit gamla och vördnadsvärda och till hvilka Eva hyser ett oinskränkt förtroende. Se här äro de! ropade Eva, i det hon sprang framåt. Dora hörde ett ljud af plaskande vatten, och när hon hade kommit några steg längre fram, såg hon en liten grön strand, mot hvilken reste sig branta klippor, betäckta med ormbunkar, murgrön och en hel liten verlc af slingerväxter och blommor. Från en klyfta der ofvanför kom en silfvertråd af vatten som bröts i sitt fall af ett framskjutande klippstycke och bubblade bort med ett lät: skum i en marmorbassin der nedanför. Blås förgät-mig-ej och hvita tusenskönor suttc rundt omkring och bildade en blomsterkrän: åt det kristallklara vattnet. Der borton gick den skuggiga stig, de hade följt, genon ett grönt busksnår, med höga träd här oci der. Icke en enda solstråle trängde fran genom bladdömen eller föll ned på den brung marken. De vilda vinrankorna slingrade si från träd till träd och blandade sig Er murgrön och kaprifolium; och i en fördjupning af vägen stod en gammal stenbänk alldeles öfverlupen af mossa; den såg ut at! vara mycket gammal, en relik från forntiden lefvande midt i naturens eviga friskhet. Dora kände sig: helt beklämd. Allt hvad hon såg sade endast alltför tydligt: Du får inte hoppas. Detta är hem för kärlek, men inte för digh Men det är svårt att motstå en älskac rösts trollkraftMr Templemore hade beslutit att återvinna Doras förlorade ynnest, och Döra var icke hervisk nog att vara hård