Aftonbladet – 9 oktober 1868, sida 2

4 ar ar ay EE OO KS UPEUDTIITGELIVEN JUUL sådan hade hon väl äfven hittills haft istor-thinget, men härmed var man icke nöjd, i det man förnämligast framhöll den omstänI digheten, att man för att bli medlem af det!; norska storthinget icke en gång behöfver ut-: värtes tillhöra den evangelisk-lutherska kyrkan, och att denna således ingalunda är tillräckligt betryggad för möjligheten att den statsmakt, i hvars händer den lagstiftande makten i hennes angelägenheter till en så väsentlig del är nedlagd, kan komma att stå , icke blott i ett likgiltigt, utan i ett rentaf. fientligt förhållande till henne. Man tillade 1 denna möjlighet så mycket större betydelse, som staten genom dissenterlagen har lemnat 1 i j j 1 kyrkans missnöjda medlemmar öppet att lemna henne med bibehållande af så godt som alla statsborgerliga rättigheter och deribland särskilt äfven rättigheten att ingripa i styrelsen af det kyrkosamfund, med hvilket de för öfrigt ha afbrutit all förbindelse. Högre och högre ljödo klagomålen öfver denna kyrkans brist på en egen representation samtidigt med starka uttryck af missnöje med s en hel mängd andra fel och brister, hvilka man likväl hoppades med lätthet kunna få l afhjelpta, så snart man erhölle den önskade c representationen. Regeringen var länge af f en annan mening; hon fruktade, att den så r längtansfullt emotsedda synoden blott skulle s bli en poisk riksdag, med mycket onödigt tal och förargelseväckande strid samt slutlic gen utan något resultat. Då nu klagomålen icke ville förstummas, och det började visa sig flere och flere tecken till, att anspråken icke läto nöja sig med en simpel afvisning, utan måste åtminstone för syns skull tillfredsställas, valde regeringen den i Norges, liksom i Sverges konstitutionella statslif mycket omtyckta, men genom sin längsamhet och sina ringa resultater ofta tewligen olyckliga åtgärden att tillsätta en komite, under hvars årslånga verksamhet de häftiga anspråken på refor-1 mer i alla möjliga och omöjliga riktningar ) småningom och sakteliga kunde bearbetas 1 och förarbetas, tilldess de blifvit fullkomligt möjliga och kloka och antagliga. fi Genom en k. resolution af den 27 Januari 1859 blef alltså den stora kyrkokomitå tillsatt, som nu efter 10 års arbete och efter att 1 ha kostat staten antagligen en rund summa I i f s s 1 Å Sn ar 20—30,000 speciedaler har bragt till stånd en rad af lagförslag, hvilkas vidare öde ännu är mycket osäkert, då det först och främst kommer an på, huruvida de skola bli fram-4 lagda för storthinget såsom k. propositioner, och dernäst om de vinna representationens bifall. Huruvida kyrkokomitens arbeten skola komma att atgöra grundvalen för en genom-: gripande förändring af Norges kyrkolagstiftning är väl tvifvelaktigt, ja knappt en gång san-s nolikt, och den väsentliga nytta komitens : sammanvaro har haft, torde reducera sig till, att den på visst sätt har tjenat till ventilt för oron inom kyrkan. Hvarje gång man s med otålighet har fordrat en förändring i eft eller annat, som angått kyrkans organisation, 1 har det svarats: Ja, vänta blott litet, haf tålamod så länge, till dess kyrkokomiten är färdig med sina arbeten; då kan man taga ihop med alltsammans på en gång — då skola reformerna komma, ic styckevis, utan på ll en gång; och de missnöjde ha slagit sig till ro. r Komiten, som ursprungligen bestod af biskopen i Kristiania stift Arup, assessorn il högsta domstolen H. A. Motzfeldt (sedermera k död), prosten (sedermera biskopen) Folke-t stad, prosten Bassö, kriminaldomaren Hap-)a steen, pastorerna O. Berg (död) och J. J.k Tandberg, hemmansegarne Svanö och Gjeldo stad (den sistnämnde sedermera dömd till e tukthusstraff), har hittills utarbetat förslag till lagstadgar rörande följande ämnen: I. få Församlingsråd och medhjelpare; 2. Konfir-y wation; 3. Angående dem, som bekänna sig! b till den kristna religionen, utan att vara medlemmar af statskyrkan; 4. Angående dem, som icke bekänna sig till den kristna reliionen; 5. Aktenskap och ritual för brudvigsel; 6. Förändringar i kyrkoritualen för så vidt det angår prested samt prestordination och biskopsinvigning; 7. Ritnuella föreskrifter för skriftermål och aflösning samt nattvardens k. sakrament; 8. Presters afskedande; 9. Pre-b sternas samt deras medhjelpares befrielse från m befattning med det politiska valbestyret; 10. Sjelfmördares begrafning; 11, Kyrklig repre-sf sentation genom kyrkomöte. Denna sistajh: unkt har jag antagit just för ögonblicket n: kunna ha ett visst intresse i Sverge, ochjag al skall derföre i det följande lemna en redo-d: görelse för det förslag, som komiten här har framställt. in Till principen har den utgått från den förfö utsättningen, att stat och kyrka icke böra vi skiljas; de skola deremot verka tillsambi nans till ett mål, Den ståndpunkt, der kyr-n: kans fullkomliga afskiljande från staten propå slameras, ligger, menar komitön, så fjerran m rån den gång, som den historiska utveckingen ända från reformationens införande har gå agit hos oss, att hvarje på fullständig skils-de nessa stödd anordning, förutsatt till och med, vwvi utt den kunde vara förenlig med den evan-ar selisk-lutherska principen för kyrkoförfatt-st lingen, skulle långtifrån bli ett Kontinuerligt la ramåtskridande, utan tvärtom en rubbning i de örhållanden, som gripa så djupt in i helask ambhällslifvet, att man måste frukta, attm n förryckning af dem skulle medföra en fara, ) sö wars verkliga betydelse knappc på förhand ra an öfverskådas. Utgångspunkten blir såle-le es denna: Förbindelse mellan staten och kyrli an bör finnas, hvaremot sammanblandning ta å mycket som möjligt bör undvikas. bi I den representation, som man vill gifva tir yrkan, äro lika många platser inrymda åt lig ekmän och prester. Sjeltskrifne äro rikets dr: biskopar; dertill komma 2 teologiska unibli ersitetslärare, som väljas af sina kolleger; lig 4 af presterskapet inom sig valda repre-såv entanter, samt ett mot hela summan af dede ireväende svarande antal lekmän. De pre-så terliga representanterna väljas genom difra kta, de icke-presterliga genom indirekta al. Till grund för denna senare olyckliga ;reskrift — dubbelt olycklig just nu, då! an börjar få ögonen öppna för det förla-)ans ande i de indirekta valen till den politiska Lif presentationen — äro anförda de välbetje: anta lokala förbållandena,, hvilka göra enst vid hvarje tillfälle, då det gäller att — icka betänkligheter mot ett eller annat jalln skt steg vat. De var det, som drogos j at am, då man ville få norrmännen att tro,?C t jernbanor voro en orimlighet här i lan-tya ; de var det, som fingo skulden för den? ir ja, hvarmed så många emotsågo den lefte utbredningen af fasta folkskolor jerfo ör ctädarna ÅdÅ ör dot nan cam cc I ved