Aftonbladet – 8 oktober 1868, sida 3

Den skulle ha varit min, sade han, men min farfars nyck gaf den åt min tant, med förbigående af min far. Hon lofvade att ge mig ersättning härför, och jag blef uppfostrad i denna tro. Mr Courtenay sjelf bjelpte äfven till att föra mig bakom ljuset. Katalogen, täflingsstriden, var derföre en orättvisa mot mig; det kände jag, och det harmade mig. Jag segrade visserligen, men vann endast hvad jag aldrig borde ha varit utsatt för att förlora. Dora hörde honom med en känsla af förödmjukelse och blygsel. Sålunda hade det groll, hon så länge hade hyst mot mr Templemore, varit obilligt och grundlöst. Hennes besvikna hopp, berodde på ett misstag och var både ömkligt och barnsligt. Hvarken hon eller Paul var den förorättade, för såvidt det gällde penningar, eftersom det de hade erhållit vid mr Courtenays död i sjelfva verket hade blifvit fråndraget det arf, som lagligen tillkom mr Templemore. Det var en pinsam tanke. Hon vände sig mot mr Femplemore och sade i sitt bjertas bitterhet: Om Paul och jag hade vetat detta, skulle vi inte ha mottagit hvad mr Conurtenay testamenterade oss. Paul skulle aldrig hå inlåtit sig i någon täflan med er, mr Courtenay, och jag skäulle ännu haft honom qvar. Hennes läppar skälfde, då hon yttrade dessa ord, och hennes sörg stod präglad i hennes ansigte. Han fattade hennes hand och tryckte den mellan båda sina med blandad ömhet och aktning. Himlen allena vet huru djupt jag känner er sorg, sade han med liflig rörelse; men i alja händelser måste ni väl nu inse huru oskyldik jag är till densamma? Kan inte mr Templemore hoppås att vara er vän lika mycket som doktor Richard var detg Mbn denna fråga vätke en py storm i