Aftonbladet – 7 oktober 1868, sida 3

inre öfversålladt af dylika glacierkalfvar af de besynnerligaste och mest omvexlande former, erbjudande ej blott för ögat ett ständigt omvexlande skådespel (vid hvilket man dock snart tröttnar), utan äfven för örat en oväntad förnimmelse. All denna glacier-is låter nemligen under sin vaggning i sjön oupphörligt höra ett egendomligt smattrande ljud, snarlikt det af en sprakande granvedsbrasa eller måhända ännu mer af starka elektriska gnistor. Det är endast dylika spridda glacier-block, som man under sommaren och hösten får skåda flytande i hafvet längs Spetsbergens vestkust. Jag förbigår med tystnad det lilla stenkolslager, som äfven här lemnade en liten skärf till vårt fartyg, äfvensom de Trekronornas berg, som ur glacierhafvet uppskjuta sina nakna, pyramidlika fppan samt mycket annat för att kunna fortsätta färden. Kosan ställdes nu till det ställe, hvarifrån detta bref skrifves, i förhoppning att här finna stenkol upplagdt af en hit befraktad skuta, som skulle afsegla ungefär 8 dagar efter vår affärd från Tromsöe, hvarjemte äfven en och annan hyste förhoppningar på bref från slägt och vänner i fäder, I neslandet. Dessa förhoppningar befunnos dock e felslagna, intet kol syntes på stranden, och hära varande postkontor (en uppstaplad stenhög på ljen holme vid fjordens inlopp) saknade hvarje spår af bref. Kosan styrdes Herföre genast till a I den närbelägna Amsterdam-ön der vi ankrade den , 19 på natten, och följande morgon hade vi nöjet clatt se det väntade fartyget med fulla segel styra I rakt på vår ankarplats, medförande de tvenne . väntade artiklarne: stenkol och bref. Lossningen -laf denna last börjades genast. -I Vi befunno oss nu vid denna punkt, som säker. ligen spelat största rollen i Spetsbergens historia. Här på Amsterdam-ön låg neml. det beryktade :I Smerenberg, hvarest holländarne under hvalfångI stens blomstrings-dagar hade sitt hufvudqvarter, I der deras flesta trankokerier voro uppförda och I der man då kunde få se ända till 2 a 300 fartyg med ej mindre än 12,000 (enligt andra uppgifter 1 18,000) mans besättning församlade. Ett slags stad var då under sommartiden här anordnad, hvarest ) handtverkare och handlande hade uppslagit sina verkstäder och butiker, men mot vintern försvann Jall denna herrlighet och den lifliga stranden stod öde och tom — såsom i våra dagar. Nu behöfvas ej några örlogsfartyg för att, såsom då var nödigt, förhindra blodiga strider mellan rivaliserande holländare, engelsmän, tyskar, danskar, ryssar och spaniorer; det feta byte, som då årligen inbragte millioner, sökes nu förgäfves, ithy att den djurart (Grönlands-hvalen), som då ymnigt tumlade om i hafvet kring Spetsbergskusterna, nu kan anses vara totalt utrotad eller färifrån bort jagad. Af all denna fordna storhet står nu blott minnet åter — samt talrika grafvar, hvilkas inskriptioner (om de ej blifvit borttagna) till följd af den långsamhet, hvarmed träd här förstöres, äro lika tydliga, som vore de ristade eller målade för ett eller två, och ej för 100—150 år sedan. Dock — min uppgift är icke att här skrifva Spetsbergens historia, utan blott att redogöra för vår resas gång. Vi återvända derför till vårt fartyg, som den 23 på aftonen åter begaf sig hit till Kobbebay för att för en liten tid här a lega en koloni. Sedan nertligen undersökningarne af djurverlden på de större; hafsdjupen och djuplodningarne under färden utanför Prins Charles Foreland ej lemnat tillfredsställande resultater, så ansågs nödigt att härifrån under 8 å 10 dagar företaga dylika. Planen var att, följande 80:de breddgraden, framtränga så långt mot vester som möjligt, d. v. s. tills is eller land möter. Antagligen ligger neml. närmaste grönländska, hittills af ingen europ6t besökta kust endast omkring 40 milafiägsen, och ehuru utsigterna till dess uppnående ej äro så stora, så skulle detta dock kunna vara ej alldeles omöjligt. Att under sådane förhoppningar medfölja fartyget var onekligen frestande, men å andra sidan hade flertalet af naturforskarne att då riskera en gagnlös förlust af dessa, under den, korta sommaren och hösten dyrbara dagar. Att man ombord kan lefva mera komfortabelt och be qvämt, är naturligtvis något, som aldrig får tagas i betraktande, och derföre befinna vi oss nu här, en fysiker, två botanister, en zoolog, en mineralog l. samt en zoologisk konservator, lefvande ett rent naturlif. Af en presenning hafva vi uppfört ett: tält, i hvilket vi, ombonade med sofsäckar och filtar, hemta vår hvila; af tvenne gigantiska hvalskallar, som lågo på stranden, samt tångarter har ett pittoreskt kök blifvit uppfördt; drifved uppsamlas på stränderna, eidrar och måsar skjutas till matsäckens förstärkande — och framför allt förj söker enhvar att öfverträffa de andra i gladt och muntert humör. Och sannerligen behöfves ett sådant! En stor del af de resultater, som vi här hoppades vinna, frukta vi nemligen till följd af vidriga omständigheter gå oss ur händerna. Så : t. ex. hade fysikern i natt den sorgen att se en våldsam nordan-storm kullvräka det lilla tält, il hvilket de magnetiska observationerna göras, och snö, stark blåst och bitande kyla inbjuda föga till botaniska eller zoologiska exkursioner. Vi lefva dock i hoppet, att de kommande dagarne skola l( blifva oss mera gynnsamma; hvarom icke, så kunna vi trösta oss med medvetandet, att vi hafva gjort vår skyldighet. Hvad de öfriga planerna för färden angår, gå är nu meningen, att vi efter Sophias, återkomst skola begifva oss ännu längre mot norden, till Liefde-bay, Brandewyne-bay och Sju-öarne samt — om is ej hindrar — till det öster om Spetsbergen belägna Giles land. Derefter skulle fartyget återvända till denna plats, från hviken flertalet af oss naturforskare skulle återvända med det åndra, snart hitväntade kolfartyget till fäderneslandet, t alldenstund vi ej hafva något att här uträtta under vinterns lopp; först derefter skulle ångfartyget söka sträfva upp mot polen, ju längre dess bättre. Sådana äro planerna — dock menniskan spår och Gud rår! Sittande under en tunn tältduk, der storm och snö hvina in från alla kanter och der de frusna händerna endast ryckvis, efter skedd uppvärmning, velat göra sin tjenst, har jag hopritat detta bref1 — och oaktadt all den torrhet och så att sägal3 kyla, som jag finner ligga utbredd öfver detsam-; ma, kan jag dock ej underlåta att med en viss 4 a I t a . — Fm Ko ks ke författare-stoithet se på detsamma, åtminstone på dess respektabla längd. Ett fattas dock ännu för att göra mitt opus fullt färdigt. Det återstår blott att tillägga några upplefvade äfventyr, ju mera spännande och uppskakande desto bättre, ty sådane få aldrig saknas i någon reseskildring, som vill uppfylla publikens t. o. m. allra anspråkslösaste fordringar. Onekligt är äfven, att skildringen af dylika öfyerståndna äfventyr förhåller sig b till den öfriga berättelsen som t. ex. picklesen6 till steken eller pepparroten till den kokta gäd-!F dan: de gifva det hela en pikant, uppiggande FE smak. Nu är det emellertid så olyckligt, att jag, om jag ej skulle öfverhoppa råmärkena mellan sannt och falskt, alldeles inga äfventyr har att förtälja. Såsom sådane vill jag nemligen ej räkna, b att t. ex. fjellräfven visat sig bysa ett visst in-!f: iresse de magnetiska observationerna, eller att :3 en viss jägare, efter att hafva i nära en qvart lekt! 17 kurragömma med en ståtlig renoxe bakom en lien kulle, slutligen sköt en briljant bom på det 20 alnar derifrån liggande djuret, som endast mot8 villigt, brummande och — tänk: så oförskämdt! — Il B iträckande sin långa tunga, aflägsnade sig från förbluffade motståntare. Lika litet vill jagg m äfventyr rubricera, att en annan lyckades å skjuta ej mindre än 5 skott å rad på en hjord k vf 8 renar, hvilka dock till hans stora förhiutiing samtliga lunkade sin väg — en förbluffning,5 som endast kan förliknas vid den, som expeditionens oerfarnaste skytt kände, då han såg fyralj: stora gäss falla för ett enda af honom lossadt skott ). Jag bekänner för öfrigt uppriktigt, att jag P nästan blyges att tillstå, att jag hittilis hvarken skådat en hvalross eller en isbjörn. I början afb vår Spetsbergs-vistelse ansågo vi, dertill manade b P af fångstmännens varningar, nödigt att på hvarje exkursion medföra en reffelbössa, och man fick då se fromsinta mossplockare och flugfångare släpa på väldiga muskedundrar för att i lugn och tryggbet kunna tillfredsställa sina allt annat än mordiska begär. Då emellertid ingen kunnat upptäcka varken skymt eller ljud af Spetsbergens hvitpelsade länsman (såsom isbjörnen af norska fångstmän blifvit benämnd), så få nu refflorna i lugn costa ombord, åtminstone tilldess vi kommit längre not norden, der han har sitt sommarresidens. — så var det slut med det, som skulle föreäfvaentvr! 6 pr om BGc2