Aftonbladet – 7 oktober 1868, sida 3

GLTIRVILDY VITS IUREIUTTSE: Svenska nordpolsexzpeditionen. Göteborgs Handelstidning meddelar ytter ligare följande bref från en af nordpolsfarar ne: Kobbebay på Danskör d. 27 Aug. 1868. Mitt sista bref slutade med omtalande af vå ankomst till Spetsbergen, till Isfjorden; och vic denna stora, djupt inskärande hafsvik uppehöll vi oss sedan under ej mindre än nära 14 daga (från d. 31 Juli till och med den 12 Augusti) Häraf må dock ingen draga den slutsatsen, att v här voro stationära, ty oafsedt alla de smärre ex kursioner och båtfärder, som i alla riktningar före togos från fartygets ankarplats, så förflyttades vårt hufvudqvarter (d v. s. vår ångbåt) till olik: unkter. Så tillbragtes de tre första dagarne i ireen Harbour, de derpå följande åtta dagarnc vid Adventbay, hvarefter ett hastigt uppehåll gjordes vid Cap Tordsen, der trenne af kamraterna, hvilka företagit en långvarigare båttur till det inre af Nordfjorden, åter stego ombord. Efter ytterligare en dags besök i Kolfjorden voro vi nödsakade att lemna denna trakt, ehuru säkerligen litet hvar var öfvertygad derom, att ännu mycket här var att undersöka och insamla. Det var med egendomliga känslor af nyfikenhet, som de af oss, som ej förr gästat dessa nejder, första gången stego i land. Jag vill ej förneka, att vi — med tankarne fästade på ruskvädret och torftigheten på Beeren Island — med illa doldt misstroende upptogo de äldye.Spetsbergsfararnes försäkringar, att vi, väl förflyttade de omkring 40 mil, som skilja Beeren Island och Isfjorden, skulle blifva lyckliggjorda med ett klimat och en natur, som i alla afseenden var himmelsvidt bättre. Vi kunde dock ej, vid vår landstigning i detta våra tankars förlofvade land, underlåta att gifva våra vänner rätt, åtminstone till största delen. Nekas kan dock ej, att näppeligen på någon annan punkt presentera sig Spetsbergen så till sin fördel, som vid Isfjorden, och lyckan ville dessutom, att vi under vårt uppehåll härstädes (isynnerhet i börim fingo njuta af några klara; solvarma dagar, hvilka för öfrigt här varit lätt räknade. Då man emellertid, t. ex. den 1 Augusti, vandrade omkring på fjellsluttningarne i en temperatur af öfver 20 grader i solen, så var det — tack vare den kostym, hvilken man här plågar bruka — ej fritt, att man pustade och suckade öfver den svettårifvande värmen. Emellertid fick man snart anledning att pusta och sucka af annan orsak, ty följande dagar bestods ej annat än isande blåst, regn eller snöglopp. För att nu en gång för alla expediera dennå sommars temperatur-förhållanden härstädes, så måste total-intrycket deraf blifva ett instämmande i en af kamraternas lika enkla som oemotsägliga reflexion: Visst är det mera varmt i söder, Men det är mera kallt i nord. Utan tvifvel vore det sedan min skyldighet att skildra ett Spetsbergslandskaps utseende, men härtill egnar sig pennan föga, och penseln saknar ja; förmågan att föra. Så mycket kan jag säga, Och jag fruktar dervid ej att af någon blifva ansedd såsom mindre sanningsenlig, att en sådan landsskapsvue är ej obetydligt olika dem, som vårt kära fädernesland har att uppvisa. Redan bergen afvika till form och utseende betydligt från våra skandinaviska gråstens-klippor och fjell, ty först i de nordligaste trakterna (t. ex. der jag nu skrifver dessa rader) träder urberget i dagen. I de södra delarne bestå deremot bergen af en mängd temligen tunna, på hvarandra uppstaplade lager, hvilkas ej sällan olika färgning lätt kan uppväcka en sådan nog barnslig ide-association, som den om på hvarandra lagda pannkakor med sylt emellan. Denna, måhända alltför puerila, Jiknelse kan dock naturligtvis blott afse lagrens anordning ofvanpå hvarandra; hvad åter hela bergmassans yttre form beträffar, så säger redan namnet Spetsbergen hurudan densamma är. Men jemte dessa hvassa spetsar förekomma i södra delarne talrikt andra, der de å ömse sidor brant sluttande fjellsidorna upptill förenas till en smal, nästan hvass Asrygg, så att det, åtminstone på afstånd sedt, ej förefaller omöjligt, att den, som dit uppklättrat, kan rida grensie öfver dessa jättelika stenhästar. Tidens tand har föröfrigt äfven bär tydligen visat sin kraft att kunna söndergnaga äfven det solidaste; hela bergmassan är liksom murken, sidorna täckas till största delen af nedstörtade och I på hvarandra hopade stenmassor, och de öfversta Lopparne, som ännu — tillsvidare — ej ramlat, förete ej sällan bilden af gigantiska ruiner. Såsom bekant, trifves intet träd och knappast någon buske på Spetsbergen; såsom den största bland dessa senare kan man nämna vårt vanliga, här ytterst sällsynta, kråkris. Äfven öfriga högre växter bilda blott en ringa andel af vegetationen, ty mossor och lafvar spela här herrskarerollen. Emellertid har dock Flora ur sitt ymnighetshorn ifven här tappat åtskilliga täcka blomstersmycken, och den, som t. ex. vid Isfjorden finner flera nätta Saxifraga-arter (isynnerhet allas älskling S. lagellaris), en Polemonium, fjelsippan (Dryas), len gula vallmon m. fl., måste erkänna, att t. o. m. härifrån skulle verkliga prydnader för våra .rädgårdar — om ock ej många — kunna hemlas, såvida ej klimatets olikhet deremot lade oöfverstigliga hinder i vägen. Vid Isfjorden hafva . 0. m. åtskilliga gräsarter på smärre fläckar samat sig i en sådan mängd, att de bilda små gröna mattor, något på andra trakter af Spetsbergen näppeligen förekommande. Att en sådan relativ yppighet i vegetationen äfven skall befrämja en rikare djurverld, är naturligt. Också har denna rekt i alla tider, liksom ännu, varit ansedd såsom en bland de bästa renmarkerna, ehuru gevom alltför flitig jagt dessa djurs antal är i bejänkligt aftagande. Säkerligen anser flertalet af mina läsare, att len, som begifver sig hit, är dömd nästan till ett eremitlif, eller att ban ätminstone ytterst sällan och händelsevis kan påträffa något fartygs som begifvit sig hit på hvalrossfängst. Så är dockinvalunda förhållandet. Så t. ex. lågo utom vår ingbåt i Kolbay ej mindre än 6 fartyg, och på de flesta andra ställen lågo några andra. Det är framförallt ett helt nytt sätt att tillgodogöra sig Spetsbergens rikedomar, som framkallat detta förhällande, att man hela sommaren om med temlig visshet kan i Isfjordens vikar påtväfta fängstförtyg. Förra året börjades nemligen bär en industri, ba