Aftonbladet – 7 oktober 1868, sida 2

— Virchow om undervisningen i naturkunnighet, Den berömde tyske vetenskapsmannen och patrioten med detta namn har vid det i dessa dagar hållna tyska naturforskarmötet i Dresden hållit ett föredrag om undervisningsväsendet, som tilldragit sig on stor och förtjent uppmärksamhet. Han började med att uttala den förhoppning att frågan om en förändrad organisation i undervisningen skall träda i förgrunden, så snart den väpnade fredens m, hvarunder Europa nu suckar, är f ty öfverallt tränger sig nu den öfvertygelsen fram, att eu anpan form för undervisningen mäste utfionas, om Europa skall kunna behålla sin ståndpunkt i inteilektuelt hänseende. Då skall naturforskningen ej heller längre intaga den passiva ställning hon hittills haft till statens positiva organisation. Visserligen talar ännu mången om hennes farliga karakter, men utan skäl. Från den lärdes cell skimrar ofta under hela år blott ett sparsamt sken; derefter näres elden först inom en liten krets af likasinnade, och naturvetenskapen har aldrig gått anfallsvis tillväga. Men väl har man anfallit henne, emedan man i henne såg faror för egna lärosatser och dogmer. Hittills hafva skolorna skördat jemförelsevis ringa fördel at naturvetenskapen, dels derför att hennes lärare förr gjorde alltför litet för hennes populariserande, dels emedan de högre skolorna läto sig nöja endast med de praktiska resultaterna. Men naturvetenskaperna ha äfven andra ändamål och följder. De gagna icke blott lägre materiella syften, utan befrämja äfven den allmänna menskliga bildningen. Man talar visserligen om deras osäkra material, men allt framåtskridande, allt lefvande är i enlighet med naturens lagar underkastadt vexlingar. Detta vetande bör derför ej heller bibringas dogmatiskt; det måste framställas och begripas i sin successiva uppkomst (genetiskt). Öch vetenskapens nuvarande, a! pressen åstadkomna popularisering ger äfven enhvar medel till att följa hennes utveckling, när en säker grundval är lagd. Hvad naturvetenskapens så kallade osäkerhet beträffar, saknas hon ej heller på andra områden. Äfven dogmerna äro underkastade förändringar, och samma kyrka, som en gång dömde Galilei, har pu sändt den berömde astronomen Secchi, en, jesuit, att observera solförörkelsen. — Åfven det mest ofelbara är föränderligt. — Ingenting har bibehållit sig oförändradt, allt lefvande måste förändras Så har man, t. ex. näst kyrkan, ej anseti något för säkrare den historiska sanningen. Och hvilka förändringar har ej upptäckten al nya dokumenter redan åstadkommit! Och dessa förändringar blifva så mycket större, ju mera historiens och naturforskningens gränser gå upp i hvarandra. Mer naturvetenskapen förfar vid undervisninger systematiskt äfven i sin metod, som hvilar på den strängaste kritik och förnyad pröfmm sasartertamNmONEERAOSEESOSEEEENAERE