Aftonbladet – 5 oktober 1868, sida 3

att atslutas genom kristlig vigsel ar uuds ordt tjenare. Talaren slutade med att hemställa om godkän nande af utskottets förslag om motionens förkastande. Biskop :Bring förordade bifall till betänkandet. Tal erinrade att en annan tolkning af den ifrågavarande vtersen i Math. 19: funnes, än den motionären ansett riktig, hvarföre exegesen icke kunde anses afgjord. Hr PP. Olsson uttalade ett ogillande öfver det sätt, hvarpå diskussionen blifvit förd, då argumentationen gått in på personligheter. Fäste man sig vid sjelfva saken, ar såg enne talare bibelns ord i Math. 19: vara så tydliga och klara, att man ej kunde komma till annan tolkning än motionären gifvit dem. Man hade här åter ett af de fall, der det visade sig huru svårt det var att komma till rätta, så länge stat och kyrka vorö bundna vid hvarandra och han kunde försäkra, att mångs redliga vänner till kyrkan, hvilka betydde något, funfiö sig högligen besvärade af att verkställa en vigsel, soti de anI sågo stridande mot Guds ord. Tal. hade, oaktadt .J han blifvit uppmanad att väcka en likadan motion I som den af hr Waldenström ingifna, ej velat göra I detta, enär han ansåg att civilåktenskapets inföI rande deraf skulle blifva en följd, hvartfll han för Isin del icke ville medverka. Han slutade med att förklara, att motionen förtjenat en omsorgsfullare behandling, då saken rörde en fråga af yttersta vigt och som icke kunde falla. Hr Schmidt ville på de af föregående talare anförda grunder bifalla utskottets betänkande, eheru han icke gillade motiveringen. Hr Waldenström hade ej funnit sig öfvertygad af de skäl, som anförts, och anmärkte att han icke talade i egen sak, då han icke inom kyrkan innehade något presterligt embete. Han hade blifvit beskylld för att hafva en orientalisk uppfattning, vara kortsynt, hylla katolicismen 0. s. v. Detta betydde ingenting. Då han hade Guds klara ord att stödja sig på, vidblef han ändå sin uppfattning. Många tusende inom vårt land hyste samma önskan och hade samma uppfattning. Om staten ville införa civiläktenskapet, kunde hvarken han eller de med honom liktänkande hindra detta, men han och alla de som trodde på frälsaren, voro också pligtige att lyda frälsarens bud. Man hade anmärkt, att denna fråga ej var afgjord af exegesen. Dermed förhöll det sig så, att de klara ställena i skriften borde förklara de dunkla, men icke tvärtom. I detta fall hade exeSa låtit det dunkla förklara det tydliga samt öröfrigt följt med tiden och bearbetats i den riktning, som passade in med den uppfattning man helst önskade. Grefve Stackelberg anslöt sig till motionären, förklarande att många yngre prester hyste stora samvetsbetänkligheter mot äktenskapslagens fullgörande, det behöfdes icke mer än ett eller annat missgrepp af kyrkan, för att nödga dem att utträda ur hennes cemenskap, och gjorde de detta, skulle allmogen följa dem i hundra och tusental. Det vore derföre nödigt, att man väl betänkte sig i denna sak. Hvilka medlemmar skulle kyrkan genom ett sådant utträdande förlora, icke de döda och likgiltiga, utan de medlemmar, som voro kyrkans varmaste vänner och utgjorde hennes säkraste stöd. Man borde derföre genom alla lofliga medel förekomma en sådan separation, helst då det gällde en så billig reform, som den ifrågavarande. Talaren slutade med att förklara, att han vore bunden af Guds lefvande ord, samt hemställde till en föregående talare, huruvida icke hans samvete vore mera bundet i samhällets lagar, än ibibelordet. Biskop Ammerstedt medgaf, att det var en förbrytelse mot Herrans ord att förrätta vigsel i strid mot Math. 19. Då emellertid den borgerliga lagen tillät sådan vigsel och anbefallde presten att den förrätta, måste han lyda den borerliga lagen, men han kunde två sina händer och bevara sin anda obefläckad, Hr Ribbing anmärkte, att den ena sidans talare synnerligen strängt accentuerat, att de stodo å kristlig grund, hvarifrån de ej skulle låta sig draga af afseende vare sig på den borgerliga lagen, eller på några af andra talare påpekade,l menliga, till och med osedliga följder at bifall till motionen. Det väckte hans förundran, att de som förordat motionen, så bestämt kunde påstå, att del ensamme hade den gudomliga rätten på sin sida, och att de funnit en sanning som ända tills nu varit fördold. Tal, fann dessa påståenden något egnade att kunna till sin sanning ifrågasättas redan deraf att motionären, för att försvara sin motion, nödgats spåra efter motiverna hos sina motståndare och kriticerat dessa, och redan dermed gifvit sig in på ett gebit, der just enligt kristendomen ingen kan och ingen får döma. Han fårn detsamma i den omständigheten, att den ifrågavarande sidans talare så afgjordt påstodo att först i slutet af September 1868 en, såsom de yrkade, dagsklar den heliga skrifts utsago blifvit insedd, hvilken de djupaste, ädlaste lärare inom kristna kyrkan, ända från kyrkofäderna, ej mäktat Wpptäcka. Det vore skäl, att dessa talare aktade på hvad en stor man en gång yttrat: när jag läser en utmärkt författare, och jag finner ett ställe som förefaller mig dunkelt, eller synes mig stå i strid med denne författares öfriga uttalanden, så faller det mig aldrig in att genast söka orsaken härtill hos författaren, utan jag tror att det är jag som missförstår honom, läser, läser omigen bans ord flere gånger. Månne icke äfven motionären och de öfriga med honom liktänkande talarne möjligen kunnat göra sig skyldige till ett missförstånd af bibelordet? Var det konstateradt, att de hade funnit den rätta och handgripliga sanningen? Den tredje omständigheten ändtligen, som gjorde de nämnde talarnes yrkande på deras kristliga ståndpunkt tvifvelaktig, vore deras här yttrade omdöme, att hvar och en med dem olika tänkande icke vore kristligt sinnad, ett yrkande som gått inda derhän, att nu nyss en talare af meranämnde sida af en annan mötets medlem rent af begärt svar på den frågan, om hans samvete ej vore mera bundet af den borgerliga lagen än vid Guds ord. Vore sådant kristligt. Hvad sjelfva saken anginge, så berodde den på, om Kristi lära i allmänhet och i förevarande fall synnerhet vore en juridisk lagstiftning, som blott gäller yttre gerningar, eller en religiös. sedelära, om lika mycket, ja företrädesvis afser den inre innesförfattningen. Hvilket? vore väl ej tvifvel underkastadt; hvad särskildt angår det af motioären citerade uttrycket ur Matheus om hor, uppyser frälsaren sjelf derom. I 5:te kap. blott nåra verser före detta ställe står: hvilken som ser å en qvinna med okyskt begär, har redan gjort wor med henne i sitt hjerta När nu frälsaren lott några verser senare talar om hor såsom enda iltigt skäl till skilsmessa, men dervid alls ej förlarar, att han fattar ordet i annan bemärkelse; vad skäl har man då att likväl yrka en sådan, lott juridisk? Och om i ett äktenskap det förh dlande, uppfostrande, förbättrande inflytandet af nakarne utbytts af känslor och uttryck af hat, itterhet, skymfande, hvad vore väl som skilde etta, blott till sin fysiska sida fortfarande äktenb kap, medförande makarnes sedliga försämring, örnedring eller undergång — hvad vore som skilde I, et från hor, konkubinat? b Talarne hade erkänt, att civiläktenskapets inföande skulle blifva den säkra följden af det bifall5 ill motionen de yrkade, under det de sjelfva för-! larade civiläktenskapet vara i religiöst, sedligt änseende en fasa och ett förderf. Men är frälarens lära verkligt gudomlig, så kunna inga oföruftiga eller osedliga följder af densamma uppstå. )en som nu ansåge sådana följder af samma läras illämpning inträffa, den måste alltså antingen för-6G eka lärans gudomliga sanning och renhet, ellerp ck hade han uppenbarligen missförstått densam-h na. — Men vore det sålunda uppenbart, att hor ilti ela den sedliga omfattningen af ordets betydelse, ts ore den enligt frälsarens ord giltiga grunden till i D. b Z LIOfD 4 kt DO och LAN I Kn br BR ER JE jr åt rt BR rt Fra bitr ktenskapsskilnad, då vore ock deraf tydligt att, isom doktor Nordström redan sagt, våra svenska igar icke innehålla något som strider mot Nyalq estamentet, såvida man ej lösrycker vissa delar tv eraf från det sammanhang, hvari dessa delar stå o! ll bibelns öfriga läror, eller ock missförstår hvad b: essa innehålla. — Är åter ett äktenskap på sed-fr gt och juridiskt giltiga skäl slut, då finnes ingen gg rund att neka den oskyldiga, skilda att ingå im ytt äktenskap, och af frälsaren är sådant kalladth or endast i omedelbart sammanhang med taletle m en icke giltig upplösning af det förra äkten-o kapet. Is