Aftonbladet – 5 oktober 1868, sida 3

tycke kan ändras, eller är den produkten at tanke pröfning och full medvetenhet af det ändamål, mar vill befordra? Om det senare, huru skulle der då, utan att förfela ändamålet, kunna ändras efte! ts hugskott, eller endast derför att en eller annar på l individ uppgifver sig af samvetsbetänkligheter icke ilkunna hörsamma densamma? Presten är inför la en gen ej mer eller annat än hvarje annan medbor gare och kan ej för sina mer eller mindre väl be: e fänkta samvetsskrupler fordra att samhällets lag II bundna ordning skall rubbas. Det vore dess upprlösning, men ej dess befästande, som deraf komme la Jatt blifva följden. Men motionären går ännu längre n loch ryggar ej tillbaka för att förklara att, som den lag, hvars upphäfvande han påyrkar, skulle stå i a strid med den heliga skrift, vore vägran att ingå pp hans yrkande ett verkligt trots mot Guds ord. et är en hög grad af andeligt högmod han derigenom ådagalägger och som så mycket mer förtjenar att tillrättavisas, som han på samma gång ställer det egna jaget öfver alla andra. För trots , mot Guds ord finnes ingen ursäkt eller försvar; men man trotsar ej Guds ord, då man söker vederlägga ytliga uppfattningar deraf, som våga utgifva sig för att vara sjelfva detta ord. Till stöd för sin åsigt om oförenligheten med bibelns ord om frånskilda makars rätt i flere fall att ingå nytt gifte, har motionären åberopat det bekanta stället i Matheci 19: 8, 9, som förmäler om Kristi svar på fariseernas till honom försåtligen ställda fråga rörande äktenskapsskilnad, hvilken hos judarne kunde ega rum äfven af andra skäl, än brott mot den äkta troheten. Detta ställe , lär allmänt bekant; men lika bekant är, att den rätta tillämpningen deraf under sekler utgjort föremål för upprepade tvister såväl mellan kyrkofädren sonr de verldsliga lagstiftarne, och ehuru sedermera den inskränkande åsigt, hvilken Augustinus, efter att först hafva försvarat en friare I tolkning, senare uttalade, blef den, hvilken af roImerska kyrkan omfattades, dock med erkännande läfven af frivilligt förlöpande såsom skilnadsgrund, hafva likväl de verldsliga lagstiftarne med klar uppfattning af samhällsförhållandenas och den af äktenskapet beroende sedliga ordningens kraf under tidernas lopp fastställt flere andva skilnadsgrunder, med rätt för den oskyldige maken att ingå nytt äktenskap. Härtill kommer att sjelfva exegesen af anförda ställe hos Mathsus ännu ej är ense och bestämd om dess rätta betydelse och verkliga mening. Uti motionärens anföranden framträder ett orientaliskt begrepp, en orientalisk uppfattning af borgerlig lag. Hos de orientaliska folken är deras högsta religiohsurkund tillika deras högsta borgerliga lag. Så Koran hos mahomedanerna, Hidayah hos hinduerna, Moses lag och gamla testamentet hos judarne; gudomlig och verldslig lag sammanfalla os dem till ett. I Vesterlandets stater är förhållandet annorlunda. Sedolära och religion ingå ej i den borgerliga lagen. Den borgerliga lagen, som skall upprätthålla samhällets rättsordning, framträder der såsom ett verk för sig. Detta visar sig äfven i fråga om grunderna för äktenskapsskilnad och följderna deraf. Ehuru ännu den katolska kyrkan betraktar äktenskapet såsomj ett mysterium, ett sakrament, som, quoad: vinculum, såsom det heter, icke kan lösas, hafva likväl de borgerliga lagarne i flere romerskt-katolska stater erkännt äfven flere andra skilnadsgrunder, än äktenskapsbrott. De protestantiska länderna hafva samma i sina borgerliga lagar uttryckta uj pfattning af samhällets väl i detta hänseende. Luther sjelf uppställde i början flere andra sådana grunder, än endast den sistnämnda, och ehuru han senare afvek derifrån, förblef dock Melanchton (de conjugio) dervid, förklarande bland andra äfven den ena makens grymma behandling af den andra vara giltig grund för upplösning at äktenskapet; hvarjemte reformatorerna och efter dem de verldsliga lagstiftarne i de protestantiska länderna förklarat att ett lagligen upplät äktenskap är upplöst i alla afseenden, och således den ena frånskilda maken såväl som den andre, dock med några modifikationer med hänsigt till skuld och oskuld, erg att träda i nytt gifte. Sjelfva den katolska kyrkan, oaktadt sin lära om äktenskapet såsom ett sakrament, finner dock bandet ej ohielpligen olösligt: je gore beviljas mot guld och hafva varit en god inkomstkälla för påtliga skattkammaren. Det är emellertid mot dessa den protestantiska kristenhetens åsigter om äktenskapsbandet, som motionären nu uppträder med en raskhet, som icke kan annat än väcka förundran. Hvad fordom de äldste kyrkofäderne, hvilka säkerligen voro minst lika hemmastadda i den heliga skrift, som denne motionär, hvad sedermera reformatorer och lagstiftarne i de protestantiska länderna redan för gekler tillbaka funnit yr och rätt att i afseende å upplösning af äktenskapsbandet såsom lag stadga, det tilltror sig denne motionär kunna oförbehållsamt förklara vara syndigt och innefatta ett trots mot Guds ord, ett trots, som ju förr desto hellre borde aflägsnas, särskildt derför, att en prest kunde få samvetsbetänkligheter vid, att i nytt äktenskap viga en frånskild make i enlighet med borgerlig lag. Har han väl betänkt, hvartill denna hans kortsynta uppfattning af äktenskapets vördnadsbjudande betydelse skulle kunna leda och huru oförenlig den är med äktenskapets högd bestämmelse. Den heliga skrift sjelf lärer oss att i äktenskapet i dess sanna mening vörda en stiftelse af Gud. Familjens rot, samhällets kärna, är det vid den rena elden från altarhärden inom dess sköte, som, generation efter generation, de frön skola ansas och vårdas, ur hvilka hvad stort och idelt samhället innesluter skall appspiva; men der elden icke lågar ren, der inom äktenskapet osedighet, ofrid, split och hat, i stället för kärlek, herrska, der upphör det att vara en stiftelse af Gud, der har det betecknat sin egen upplösning såsom en i sedlighetens och religionens namn påjuden nödvändighet. Äktenskapsskilnaden blir vid sådant förhållande ej annat än en upplösning inför lagen af hvad som allaredan i verkligheten ohjelpligen är löst. Det öfverensstämmer ej med kristendomens lära om äktenskapet såsom en stiftelse af Gud att ill oupplöslig sammanlefnad döma makar, hos vilka alla de förutsättningar upphört att finnas, om allena å makarnes förbindelse påtrycker denia sedlighetens sanna stämpel, förutan hvilken äkenskapet helt och hållet förfelar sitt för samhälet och menskligheten höga ändamål. Att för nöjligheten af dess upplösning under sådana omtändigheter erkänna endast en enda utväg, och öka denna i ett brott, vore att ytterligare öka less förnedring. Betraktom särskildt gvinnan i in ställning som maka och husmoder. Om man m henne sade, att hon genom äktenskapet för in person försättes i ett tillstånd nära nog af ättslöshet, uttryckte man endast en sanning, om ck den må förefalla något öfverraskande. Ställd inder sin mans målsmannarätt beror hon i borerligt hänseende i alla afseenden af honom och ndå mer i sitt husliga lif. Lagen förutsätter lervid, att frid, förtroende, kärlek skola uppväga en makt, han sålunda lagt i mannens hand; men å kan likväl hennes husliga lif gestalta sig, att et för henne blifver en daglig, en fortgående marer, full af bekymmer och bitterhet, och så trycande slutligen, att upplösning af äktenskapet lir en nödvändighet för hennes sedliga väsendes äddning. Nå-väll om nu, enligt lag, endast ett rott mot den äkta troheten vore den enda utväen å hennes sida att vinna denna upplösning, unde man väl då påstå, att en sådan lag vore krifven i sedlighetens sanna intresse, att endast n sådan grund för äktenskapsskilnad vore sannt ristlig, emedan den hade ett stöd i Mathei evanelium? Kan väl svaret härpå från tänkande än blifva annat än ett, nemligen ett enhälligt ej? Och likväl vågar motionären påstå, att sigdla rott är. den enda kristliga grunden för äktenkapsskilnad, och att de många tusende, som föreka hans sats, fromma kristna, de yppersta lagiftare och statsmän, som under sekler ledt de ristna folkens öden, ådagalägga endast ett verkgt trots mot Guds ord genom att erkänna äfven ndra grunder för upplösning af ett äktenskapsand, som blifvit allt annat än Guds stiftelse. .astar man en blick på dessa flera i lagarne faställda grunder, vare sig i vår lag af år 1734 jemte en additionella lagen af år 1810, eller hos andra ristna folk af protestantisk eller romersk-katolsk ekännelse, skall man snart finna att de icke äro twtsinnigt utkastade, utan alla hemtade ur sjelfva ktenskapets väsende och medoifna der denna eo lil böt