Aftonbladet – 2 oktober 1868, sida 3

Halfdan Kjerulf om Jenny Lind. (Ur ett bref, dat. Dässeldorf den 31 Maj 185 infördt i Norsk Folkeblad.) , Musikfesten är nu förbi och jag har höj rJenny Lind ett par gånger dagligen unde a ) flera dagar. Jag har till fullo kunnat be a Itrakta hennes person och upptog i mig hen -Ines vidunderliga sång. Hufvudintrycket ä n I det allra bästa. Hon har icke svikit mi; j Jag visste ju att hon redan var gammal, me -ljag fann henne likväl mycket yngre än ja han kunnat vänta. Det första intrycket a Jhane n var något nedslående, liksom I hennes pers. första intrycket af henne andrä sidan det . nande, Jag må ? ön fe . 8 mäst sång var alltför öfvervärn, från henne I dölja mitt ansigte, ty jag grev .Rdur. första till hennes sista ton i Gabriels. -3 laria i Skapelsen. Här var då en gång fanständig naturlighet, innerlig enkelhet, vidtnrlig välklang. Och dock kom det från en i som hade förlorat mycket af ungdomlig friskhet. Men det förmår verklig genialitet Joch äktä könstnärsnatar. Sista aftonen hon sjöng (tredje festaftohen) kände jag till henne så väl, att jag kunde bedörha henne lugnt. Hon sjunger just så, som jag, efter det jag kommit till klarare insigt i dylika saker, har velat att man skulle sjunga. Ingen stafvelse går förlorad, intet uttryck i texten saknar motsvarande fäfk I tonen, ingenstädes till ger hon något för ellektetis skull — något som de flesta andra göra — så ätt sanningen derigenom lider. Så t. ex. sjöng hon Haydns aria med den barnsligaste enkelhet. Men härtill fordras just stor konst, ty i denna musik förekomma de ädlaste figurationer och det klaraste, mjukaste fågelqvitter vid sidan af den enkla, hj ga kantilenat. Schumanns deklamatoriska, romantiska och tiågot väl mycket affekterade musik (Paradis och Peri) sjöng hon med öfverlägsen snillrikhet; men denna musik är ofta så litet sångbar, att till och med en Lind hade svårt att finna tonerna klara nog. Här var kanske röstmedlet ej tillräckligt. Uttrycket var ypperligt — hur rent och vackert talar hon ej det tyska språket! — Men rösten var ofta beslöjad och i höjden till och med litet skärande. Men äfven detta beslöjade har något besynnerligt tilldragande i sig: Minst anslå hennes drillar på de högsta tonerna, när det skall sjungas forte, medan deremot hennes mezza-voce och pianodrill sådana att de fullkomligt förvrida hufvudet på en. Dertill är det alldeles visst, att hon blir vacker under sången, att hon, som är långt ifrån vacker, just der, hvarest de flesta andra, äfven verkligt. vackra sångerskor se ut som om de skulle förgapa sig, är som mest angenäm att se på. (Ar det ej kännemärket på den äkta konsten, att det svåraste framträder om det lättaste, vackert för ögat som för örat?) Högst beundransvärdt är att en så firad och sannerligen också något verldstrött celebritet uppträder så anspråkslöst, så be hagfullt. Här ser man ej några konstnärsnycker, hon kan hafva dem, (ack, ja!) men publiken ser dem icke under hennes uppträdande. Hon sjöng med på alla repetitioner (sex sådana fullständiga orkester-repetitioner, med omkring 800 medverkande personer, förekommo) och hon sjöng allt, hvarenda not hon hade att sjunga, gjorde ej svårigheter vid någon omtagning, hvilket ofta skedde för de andras skull, utan sjöng städse lika oför trutet. Man hade framsatt åt henne en praktstol, som en drottning ej skulle ha försmått, men hon satt icke på den och i kö-4 rerna såg jag henne ofta sjunga med, och då såg hon i en bredvid sittande dams nothäfte. För musiken intresserade hon sig liksom om hon sjelf skulle ha komponerat den; det minsta fel i orkestern aftecknade sig i hennes drag. Vid den första repetitionen föreföll mig hennes intresse nästan litet anlagdt, men jag såg sedan hur sannt det var. Ty denna begåfvade menniska är genomandad af musik. Hvarje nerv hos henne är musikalisk. ä kändt, hur Jenny Lind ser ut. På repetitionen, der hon satt insvept i en awl och med hatt på hufvudet, såg bon stan ful ut. Oregelbundna, nästan grofva unletsdrag, ingen frisk färg, åtskilliga rynkor och dragningar, som under musikens inverkan blefvo flera och flera. Men snille ligger detta ansigte och ögonen äro ännu så djupa och uttrycksfulla. När hon då börjar sjunga och kastar hufvudet tillbaka, för bröstet framåt och står der med den ädlaste hållning, de herrligaste armar — då är hon visserligen ej längre densamma. Och när då på aftonen belysningen och drägten göra sitt till, skall ingen kunna säga, att Magnus i sin beundransvärda afbildning af henne har sagt för mycket. Olika liksom hennes utseende är också hennes röst. Den som blott hört henne i Scbumanns oratorium, och isynnerhet i finalen, måste bekänna att dennå röst var ganska medtagen. Den åter, som blott hört henne i Gabriels gudomliga aria (B-duroch nara), skulle öfverdrifvet prisa hennes öst. Och äfven i Skapelsen var rösten icke senast skön, det första recitativet hade långt från den rätta klarheten i klangen. En henjes landsman satt utanföre i parken under örsta repetitionen. Nu sjunger Jenny, sade ans kamrat. Jenny! Denna! Långt derirån, min vän! När Jenny sjunger skall du höra något som du aldrig bört förr; detta ir ju hest och brustet. Men så kom B-durrian och då sprang han upp i full hänryck-, ing. Der är Jenny, nu sjunger hon!n t Jag hörde henne för första gången, möjli-1 l ( to v mM EE DT sen också tör den sista; länge hade jag vänat, men slutligen kom då min tur. Harjag ägonsin hört en skönare sång? O, nej! — cke så innerlig, icke så naturlig, icke så nda igenom musikalisk. Skönare röster har, ag kanske hört, men aldrig skönare sång. 1 enny Lind kan säga som gamle fader Haydn ade, då han 76 är gammal bivistade utfö-! andet i Wien af hans Skapelse och något ; lut icke ville bli på jubel och hedersbety-!1 elser: Från mig kommer det icke, utan of-r anifrån och gubben lyfte sina ögon motj( imlen. Ty lika så visst som det är en him-j ens gåfva att kunna frambringa ett sådant! nn