Aftonbladet – 2 oktober 1868, sida 2

lighetsfullt var å bane. Lyckligtvis var det få saker som ådrogo sig hennes uppmärksamhet, så framt de icke stodo i direkt förbindelse med hennes intressen, och allt hvad hon tänkte — i fall bon alls tänkte något — var, att Dora höll på med en ny ritning. Kors, hvilken vacker docka det är, hviskade mrs Courtenay, i det hon lutade sig öfver kudden, på hvilken dockan låg omsorgsfullt omlindad i silkespapper, och se bara, kära Dora, huru hon stirrar! Mrs RA omtalade detta såsom :om det varit ett helt egendomligt faktum, och som om dockans stirrande varit en ny upptäckt för henne. Jan, svarade Dora muntert, ser du, mamma, dockan har legat så länge instängd i en ask, att hon nu, då hon ändtligen sluppit ut, använder sina ögon på bästa sätt. För öfrigt kommer hon nyss från Tyskland och har en hel hop att se och lära i detta nya land, stackars varelse! Kanske tänker hon på sitt fädernesland och sörjer öfver att hon måst utbyta Rhen mot Seinep. Ah! Se! sade mrs Courtenay med sitt lilla skri, du har fått skor åt henne också! och dermed tog hon och lindade om fingret ett par täcka små sidenskor, utmärkt väl gjorda. — Ja, svarade Dora, i det hon betraktade dem med en liten afundsam suck; jag visste att jag inte kunde göra dem så bra, och derföre köpte jag dem, jemte strumpor och handskar. Det öfriga skall jag sjelf göra.n Och Dora gjorde sitt arbete med mycken skicklighet; både hennes blick och hennes smak voro säkra, och innan dagen var halft illändalupen, var bruddrägten nästan alldeles 19. Skall Dora inte gå uti dag? frågade mrs Luan med mågon förvåning.