Aftonbladet – 1 oktober 1868, sida 2

RE a. JD DD PJ PAA nycket ömtåliga frågan. Man var icke i något: lera lägret fullt ense. Under det på den prelaensiska sidan biskop Bring sökte undvika diemmat genom att framställa exegesen af de vf motionären åberopade bibelställena såsom innu oafgjord och biskop Annerstedt fann l resten böra göra föreställningar om det mot I suds ord stridande i äktenskapsskilnad, men ikväl vara skyldig, dels för mensklig ordnings kull och dels för att söka vända det onda till sodo, att icke vägra kyrkans välsignelse till ytt äktenskap, så funno de mera åt det pietistiska hållet lutande biskoparne Anjou ch Beckman rådligast att alldeles suspenlera sitt omdöme i sjelfva tvistefrågan geiom att förklara sig anse kyfkomötet icke afva haft tillfälle att utreda densamma. De ekmannaombud, som vi tro oss kunna, utan utt de skola illa upptaga det, hänföra till vietisterna, voro alla ense om att förklara let åberopade bibelordet vara fullkomligt slart och äktenskap mellan frånskilda makar öljaktligen stridande mot Guds ord. Men nedan några, såsom hrr Odencrantz och Stackelberg, funno sina samvetsbetänkligheter i letta hänseende föranleda dem att med moionären antaga den naturliga konseqvensen leraf, civiläktenskapet, så ansågo deremot undra, t. ex. hr P. Olsson, civiläktenskapet såsom ett ännu värre ondt än det nu öfverklagade samvetstvånget för presterna, och de notsatte sig.derföre motionen... Det ologiska . detta resonnemang gaf professor Ribbing en del af det stoff, som han behandlade i det mästerliga anförande, i hvilket han, i likhet med hr Nordstöm, sökte visa, att den uppfattning, som låg till grund för motionen, var allt annat än en sannt kristlig. Man hade, anmärkte hr Ribbing, sagt att civiläktenskapet vore ett ondt, men man hade på samma sång medgifvit att den reform man åsyftade skulle leda till civiläktenskap. Då man nu påstode, att denna reform bjödes af Guds ord så måste man antingen hafva misstförstått Guds ord, eller ock dret man den satsen, att lydnaden för Guds ord, skulle leda ill konseqvenser, som voro onda! Hr Ribing sökte emellertid skingra de religiösa skruplerna med en erinran, att bibeln icke ir en juridisk lagstiftning, utan en religiös sedelära, som har afseende icke så mycket vå yttre förhållanden, som icke fastmer på njertats och själens tillstånd. Till de många ytterst pikanta drag, som ifverläggningen företedde, hörde för öfrigt len nya erfarenhet, man fick af lättheten att ör stridiga meningar finna stöd i bibelspråk. Man måste lyda Guds tydliga och klara ord, nade Waldenström och andra sagt. Men det står också i Guds ord, att man skall vara mensklig ordning undergifven, svarade hr Nordström, spörjande huru de samvetsömma oresterna, som ej kunna viga frånskilda maar, kommo till rätta med detta bud. Ja, nan skall vara mensklig ordning undergifven ör Herrans skull, genmälde härpå hr Wallenström, och om nu Guds ord och öfveretens bud komma i strid med hvarandra, så innes det ett annat bud som säger att cman skall mera lyda Gud än menniskor. Såsom vi nämnt bifölls utskottets afstyrkande med 37 röster mot 12. Rådman Björck illkännagaf före voteringen, att han röstade ör den föreslagna åtgärden, derför att han insåg. civiläktenskapets införande nödvändigt och wyttigt. . Mötet var i går afton åter församladt änla till kl. 11 på natten. Det anmärkningsvärdaste som dervid förekom var frågan om skarpskyttarnes söndagsexercis. Kyrkolagsutskottet hade föreslagit en anhållan hos K. M:t om dess befallning till öfverbefälhafvarne att icke anställa vapenöfningar med skarpskyttekårernas medlemmar å förmidda jarne af sönoch helgedagar. Grefve Björnstjerna hade deremot i en reservation förklarat sig anse ingen anledning förefinnas att afseende å vapenöfningars tillåtlighet -å sönoch helgedagar göra skillnad mellan de villiga skarpskyttekårerna och den reguiera krigsmakten, och derföre föreslagit en remställan, att hvad i dett. afseende är för ägande trupp stadgadt, äfven måtte förkla:as gällande för skarpskyttekårerna. Hir Rydberg, Björnstjerna, Bergstedt och Widen yekämpade den formalistiska judiska uppattning af sabbaten, som motionen och utskottets förslag ådagalade, samt framhöllo utt förbjudandet af söndagsexercisen skulle vara detsamma som skarpskytterörelsens unlertryckande. Åtskilliga prester och en del ekmannaombud, tillhörande den pietistiska sidan, ordade deremot mycket om vigten af sabbattsbudets skarpskytteöfningarne. Alla inledde sina anöranden med lifliga försäkringar om sitt inresse för skarpskytteiden, huru de svärnade för densamma o. s. v., allt detta med n ifver, som ovilkorligen återförde i tanken let franska ordspråket: qui sexcuse sacmusen. Försäkringarne vittnade, syntes det ss, att man kände med sig, att man försökte rikta en dödsstöt mot den rörelse, för vilken man förklarade sig svärma så myctet. Sedan emellertid hr Malmström visat, utt enligt utskottets förslag skarpskytteöfbr — baden helgd, somstördes genom l ingarne skulle kunna börja kl. 12 på sönlagen, oaktadt gudstjensten då ännu pågick, völl man icke längre på detsamma, utan slöt ig i stället till ett af orefve Hamilton formuleadt förslag, att begära en befallning att öfninsar ej må föranstaltas å sönoch helgedag vå de tider då allmän gudstjenst hålles i församlingen, samt att, om skarpskyltarne då äro samlade, de må förpligtas att hålla gudstjenst. Detta förslag blef mötets beslut, fattadt med 3 röster mot 15. Vid en föregående voterin, rade grefve Björnstjernas förslag fallit avd 4 röster mot 19. Den vigtigaste omständigheten vid detta veslut är, att icke ens kyrkomötet dristat frågasätta ett förbud för söndagsexercisen, ich man kan således nu, med hr Bergstedt, ioppas, att skarpskytterörelsen hädanefter skall få fortsätta sin verksamhet utan att 1tsättas för den fördömelse, som det ovia nitet från vissa håll velat rikta mot lensamma. Huruvida framställningen förfrigt skall leda till någon påföljd alls, och ill hvilken, lemna vi för ögonblicket derhän, lå detta ämne väl kan förtjena sitt eget apitel. Vi nämna endast att grefve Björntjerna och hr Ribbing reserverade sig mot örsöket att vilja underkasta skarpskyttarne n annäån lagstiftning än den regulierå armen. Tidigare på aftonen hade mötet bifallit det etänkande, som afstyrkte en motion om leknannaverksamhetens inordnande !i kyrkan. ön lång debatt föregick, under hvilken. man Sdt och hredt nttalade sina ågsioter am lek D I