Aftonbladet – 1 oktober 1868, sida 2

TT YGER ATEN. SKOTATIIGS TaB VED KGELLEV pPGDAKELETEN Vi hoppas dock, att gömdt icke skall vara slömdt, och öfvergå sålunda till en redogöelse för gårdagsförhandlingarne och deras esultater, så kortfattad som omständigheerna påkalla. De få minuter, som förflöto mellan afsluandet af gårdagens förmiddagsplenum — om let tillåtes oss begagna denna benämning på stt sammanträde, som räckte till kl. Yo 5 . m. — och tiden för vårt blads läggande i oress, tilläto oss blott att ytterst summariskt mförmäla de derunder fattade besluten. Den jfverläggning, som fördes rörande frågan om presterskapets befriande från verldsliga göromål, var märklig isynnerhet med afseende på den fver, som från vissa håll gaf sig tillkänna, att få åt presterna bibehålla dessa verldsliga bestyr. Prof. Warholm, som tyckes vara en konservativ af den skola, som icke vågar röra vid något, som är bestående, fann betygskrifniogen m. m. högst nödvändig för att sätta presten i tillfälle att lära känna sina församlingsmedlemmar, göra sig förtrogen med deras ställning och åskådningssätt 0. s. v. Andra mötets medlemmar trodde dock, att presten under expeditionstiden var så strängt sysselsatt, att han hade föga tid till samtal, allraminst till andliga samtal med de betygssökande. Andra åter menade, att detta sistnämnda förhållande, samt i allmänhet det öfverhopande af verldsliga. göromål, hvaröfver man klagat, egentligen förefunnes blott i de större och folkrikare församlingarne, under det att medelstora församlingar förmäldes lemna presten tillräcklig tid till de verldsliga bestyrens förrättande och till deras begagnande såsom anknytningspunkter för samtal, genom hvilka presten sättes i tillfälle att lära känna sina församlingsmedlemmar samt deras ställningar och förhållanden. Dr Sandberg ansåg nödvändigt, att presten, som vore menniska, äfven han, hade något jordiskt att bestyra, för att ej förlora fotfäste på jorden. Man förenade sig likväl om den anhållan, att K. M:t ville tillse, huruvida icke några af de orgerliga förrättningar och verldsliga göromål, som nu åligga presterskapet, äro af beskaffenhet, att dess befattning dermed må kunna och böra upphöra. Rådman Björcks förslag att presterna skulle fvertaga religionsundervisningen i folkskoorna och i sammanhang dermed befrias från le verldsliga bestyr, som kunde hindra dem att fullgöra detta folklärare-kallet tillhörande liggande, bekämpades häftigt af en mängd ledamöter, som förmenade, att folkskolestadsans föreskrift om den uppsigt, som presterna böra utöfva öfver folkskolorna och isynnerhet öfver religionsundervisningen inom desamma, uppdroge den rätta gränsen mellan prestens och folkskollärarens åligganden i afseende på religionsundervisningen i folkskoan. Statsrådet Carlson gaf likväl ett nytt uppslag åt debattda i detta ämne, då han, unler erinran att inspektörernas berättelser ådagalade, att det åberopade stadgandet icke , olifvit efterlefdt, framhöll angelägenheten af att detsamma närmare bestämdes, hvilket han ansåg böra ske i den riktning, att presterna ålades att någon viss tid, exempelvis ett par timmar i veckan, leda religionsundervisningen i folkskolorna, hufvudsakligen för att dermed gifva lärarne anvisning huru densamma borde handhafvas. Grefve Björnstjerna och d:r Widen understödde detta förslag, som deremot bekämpades af d:r Rundgren, som sarkastiskt antydde, att om det behöfdes en påminnelse till vederbörande, att jakttaga gällande föreskrifter, så vore det icke lämpligt att kyrkomötet derom gåfve den högsta myndigheten en erinran. Statsrådet Carlson svarade visserligen, att det just var det obestämda i det gällande stadgandet som per det omöjligt attvöfvervaka dess efterefvande, men mötets majoritet gaf emellertid motståndarne rätt mot hr ecklesiastikministern, genom att med 31 röster mot 25 kullvotera det af honom föranledda, af grefve Björnstjerna formulerade, förslaget. Närmast. på föredragningslistan stod ett betänkande, hvars motivering upptog knapfan mer än två rader, men hvilket framallade den mest animerade debatt, som hittills under kyrkomötet förekommit. Lektor Waldenström hade föreslagit förbud för kyrkligt äktenskap för dem, som, enligt Math. 19: 9. äro förhindrade att ingå iktenskap (frånskilda makar), men kyrkolagsutskottet hade afstyrkt motionen, på det skäl, kort och godt, att samhället icke bör förändra sina lagar endast på den grund, patt någon af samvetsbetänklighet anser sig pförhindrad att lyda en eller annan af deras pbestämmelser. Motionären uppträdde nu till försvar för sitt förslag, och lät dervid förstå, att ban ansåg afslaget ha vållats af fruktan för civiläktenskapet, som skulle blifva en konseivens af förslagets antagande. För sin del ansåg han emellertid bibelordets bud vara klart och oförtydbart, hvarföre han fann det vara kyrkomötets pligt att befria presterna, från det våld på deras samveten som itöfvades genom tvånget att med kyrkans välsignelse, helga ett band, som frälsaren med ttryekliga ord betecknat såsom brottsligt. Beklagligtvis gjorde sig talaren, hvars oförskräckthet att försvara sin öfvertygelse mot vem som helst man eljest känner sig mycket benägen att respektera, saker till användande af ett sådant språk i sin framställning, hvilket vi helst undvika att här karakterisera, då vi icke vilja, till bestyrkande af våra omdömens befogenhet, i offentligt ryck framdraga så beskaffade uttryck, som le af talaren begagnade, men hvilket språk ifligt erinrade om hans uppträdande, sorgigt i åminnelse, vid senaste allmänna lärarekunna säga, att detta språk skulle ha varit tillständigt och anstötligt vid hvilket tillälle som helst, och att det här, der gallerierna och halfva salen voro uppfyllda af lamer, gaf fullt fog åt grefve Hamiltons omdöme, att de konseqvenser motionären hade velat draga ur utskottets motivering, ade på honom gjort ett så widrigt intryck, utt han måste afstå från vidare yttrande il imnet. Grefve Hamilton förklarade tillika i förvigående, att han varit frånvarande då ärenlet i utskottet behandlades, och att han icke : villade dess motivering. Denna försvarades: leremot på ett lika energiskt som lysande ätt af riksarkivarien Nordström. Huru nånga lagar, sporde han, skulle blifva bestånlande, om hvars och ens! samvetsbetänkligmöte här i hufvudstaden. Dock tro vi oss heter skulle nod deras ändring? Med