Aftonbladet – 30 september 1868, sida 3

nå at S, ee )a 1 1 1 A SR ur Tr TT EE VR VR T vid sjelfva frågan, men ansåg att man borde hålla Isom det vore mycket osäkert om riksdag och reI derigenom skulle förekommas. Biskop AmmerJORUG aolL VLden: nom Svuiteb, DOTrac ULDYLAS MOL inom valdistriktet, enär de ansett, vid jemförelse af 2 och 5 5å i förordningen det vara temligen tydligt, att lekmannaombuden borde tillhöra ej blott stiftet, utan ock det valdistrikt inom samma stift, af hvilket de väljas, och att förordningens hufvudsyfte, att alla delar af riket böra vara genom ombud på mötet företrädda, bäst skulle genom nämnda ändring befordras. Biskop Hultman och v. Stockenström ansågo, att valbarbeten borde inskränkas inom valdistriktet, åberopande hufvudsakligen såsom skäl, att förhållandena inom de delar, af hvilka åtskilliga stift bestodo, voro så olika, att en person från den ena delen icke alltid kunde känna den andras behof och intressen. Rådman Björck erinrade, att kyrkomötet var en konstitutionel församling, samt att. valbarheten icke borde vara bunden inom nåon viss ort, hvilket icke existerade i andra läner. I stället för att påyrka inskränkningar i detta hänseende, borde man tvärtom söka komma derhän, att valbarbeten blefve oinskränkt, hvilket utan tvifvel vore den riktigaste grundsatsen. Den nu föreslagna begränsningen kunde också medföra den fara, att partiintriger och enskilda intressen skulle göra sig gällande och tillfälle beredas att från valen utesluta personer, som åtnjöte allmänt förtroende, men vore mindre behagliga för något visst parti. Talaren påyrkade derföre, att mötet icke skulle gå längre i inskränkning än utskottet föreslagit, eller uppoffra en rätt, som mötet bör ega. Biskop Bring; talade äfven för bifall till utskottets hemställan, fästande uppmärksamheten. på, att här icke var fråga om någon förändring, utan endast om en förtydligad redaktion i nu gällande föreskrift. Hr von Geijer slöt sig på anförda skäl till reservanternas mening. Hr Hibbing trodde, att då kyrkomötets representanter hade att sysselsätta sig med kyrkliga angelägenheter, så vore det alldeles obehöfligt att begränsa valbarheten, som lämpligast borde utsträckas till hela landet, Att inskränka valbarheten för lekmannaombud, då presterna valdes inom hela stiftet, stode ej i analogi med hela författningen. Samma skäl, som anförts för lekmannaombudens valbarhet endast inom distriktet, passade äfven in på presten.. ; Ansåg man nemligen, att lekmannen icke kunde känna förhållandena inom hela stiftet, så gällde detta likaväl presten. Grefve Hamilton fästade ej synnerlig vigt sig till uttkottets förslag, hvilket endast gällde ett förtydligande af förut befintliga stadganden, hvaremot reservanternas yrkande innebure en ändring, gering skulle bifalla. Biskop Beckman ansåg valen böra begränsas inom valdistriktet, enär omval, som på många orter medförde mycket besvär, stedt redogjorde i ett längre anförande för de stora brister, som funnes i våra kyrkoförfattningar, och uttalade nödvändigheten öch behofvet af en snar revision af dessa i sin helhet. I nu specielt föreliggande fall förenade han sig med reservanterna, anseende att antagandet af deras förslag skulle medföra två fördelar: undvikande af omval, eller att man röstade på samma person, och att alltid någon elektor vid valet skulle finnas tillstädes, som egde kännedom om huruvida den valde hade rösträtt vid kyrkostämma och följaktligen vore valbar. Dr Warbolm ansåg att stiftet, då mötet behandlade kyrkliga angelägenheter, vore det naturliga området såväl för lekmannens som presteng valbarhet. Resultatet af diskussionen blef, att: momentet godkändes utan votering. Angående sjunde paragrafen uppstod äfven diskussion. Rådman Björek yrkade afslag, anförande hufvudsakligen, att han vid närmare skärskådande af förordningen för kyrkomötet, trott sig finna, att skälet dertill, att författningen ej inrymt mötet rätt att pröfva de valda representanternas behörighet, varit det, att riksdäg och regering velat befria en församling af sådan beskaffenhet som kyrkomötet från dylika tvister, samt ansett dem i vederbörlig ordning böra hänskjutas och afgöras af domaren. Att pdraga en gräns, hvar domarens pröfningsrätt skulle upphöraoch kyrkomötets vidtaga, hade sig icke heller så lätt, Den föreslagna nya paragrafens senare del: Med sådan anmärkning, som genom uhderdåniga besvär blifvit kontngens högsta domstol underställd, tage dock kyrkomötet ingen befattning,, lät mycket bra, men det var ganska svårt att säga hvilken anmärkning blifvit pröfvad eller ej. In dylik pröfningsrätt tillhörde visserligen riksdagen, men tal. lemnade derhän, huruvida detta var så förträffligt, anförande ett exempel på, hurusom l högsta domstolen förklarat en riksdagsrepresentant behörig att taga säte och stämma inom församlingen. Denne skulle intaga sin plats, men, man fann då nya skäl; som ej blifvit af högsta domstolen pröfvade, på grund hvaraf den af hög-s sta domstolen för behörig förklarade representan-s ten blef utesluten. I en församling, så sammani satt som kyrkomötet, befarade tal. föröfrigt, att Il en allsidig pröfningsrätt i detta fall innebure en ; väl stor makt, som kunde leda till mindre gagnande åtgärders vidtagande. Då regering och re-e presentation sålunda synbarligen ej inrymt kyrko: 1 mötet ifrågavarande pröfningsrätt af det skäl, att! 1 dc 6 NV c man önskat undanhålla dylika tvister från mötets behandling, ansåg tal. att man gjorde klokast i att ej begära den föreslagna förändringen. Hr v. Geijer ansåg samma pröfningsrätt som tillkom hvarje beslutande församling böra tillkomma kyrkomötet, men anslöt sig till dr Sondens åsigt, uttalad i dennes motion, att en röstpluralitet af två tredjedelar utaf de närvarande ledamöterna skulle erfordras, för att vald person kunde förklaras obehörig att såsom ombud deltaga i kyrkomötet. Dr Somden yrkade äfven bifall till detta förslag, på det att man skulle ega någon garanti för att pröfningsrätten ej måtte missbrukas. Hr Nordström vindicerade äfven kyrkomötets rätt att pröfva sina ledamöters behörighet, på följande skäl, såvidt ref. ej orätt fattade hans lågmälda föredrag. Hvarje församlings behörighet och rätt berodde af den lag, som konstituerade församlingen samt gjorde denna tillln hvad som i lagen dermed dfsågs. Hade lagstifta-t ren icke velat, att kyrkomötet skulle hafva ifrå1 gavarande rätt, hade han nog satt ut detta tydligt i den gällande lagen; men då sådant icke skett, och ifrågavarande rättighet hvarken deri I förbjöds eller tilläts, följde deraf ej, att denna rättighet. var mötet betagen. Om en sådan pröfning beröfvades kyrkomötet, skulle följden blifva, att mötet måste, så snart en valkorporation utfärdat en fullmakt, godkänna den valdg, hvarigenom valkorporationen gjordes mäktigare än mötet och lagen. En valkorporation kunde underlåta att öfverklaga ett val, och då skulle den valde, si han måtte vara hur inkompetent som helst, ändå å taga säte och stämma vid mötet. Den värde motc ståndaren, hr Björck, hade anmärkt svårigheten t att uppdraga gränsen för domarens och mötets pröfningsrätt; men hr Björck, såsom en utmärktV jurist, hade väl löst större svårigheter än denna, d och då den föreslagna förändringen stadgade: att!v sådan anmärkning, som icke blifvit af högsta dom-!F stolen pröfvad, skulle kunna blifva föremål för b g a ej 5 Of AK CK mötets behandling, var denna gräns bestämd. Om man läte allt gå sin naturliga gång, skulle man säkrast komma till ett naturligt och riktigt resultat. Hr Torpadie föreslog en redaktionsförändring i paragrafens sista moment. Dr Rundgren oj talade för bifall till utskottets ändringsförslag,!m yttrande derunder bland annat, att då den ifrågavarande rättigheten hvarken var förbjuden eller tillåten i författningen, månne kyrkomötets pluralitet då icke kan tillvälla sig rätt att pröfvaleda-)F möternas behörighet? Han ansåg en pluralitet af bj Ja öfverflödig. Rådman Björek replikerade drk; Nordström, finnande hans förenämnde deduktion sl besynnerlig. Den aktade tal. bade nemligen yttrat, att en församlings behörighet och rätt grundadel sig på den lag, som konstituerade församlingen; n bade vidare medgifvit att lagstiftaren ej inrymt de frågavarande rätt åt kyrkomötet, men ändå på! bh: lessa premisser kommit till den konklusion, attyre mötet Made en sådan rätt. Mera ansåg sig talaren 2j behöfva anföra, för att visa halten af den värde motståndarens argumentation, anmärkande herr Björck vidare, att K. M:t ofta helt enkelt affär-Jjo lade ingifna besvär med det förklarande, att K.de M:t ej funnit skäl anförda som i det öfverklagade ta yeslutet föranledde ändring. Han trodde att det m skulle fordras hela skarpsinnigheten hos hr Nordtröm. för att deraf sluta hvilken anmärkning hög