Aftonbladet – 30 september 1868, sida 2

varo, och som han till lynnet var moderat och äfven relativt liberal så till vida att han ej trodde på något, gaf han det olyckliga Spanien några dagars andrum. Men han blef två gånger aflägsnad och efterträdd af Narvaez. Det ingår ej i vår plan att här berätta vexlingarne i denna ofruktbara strid, i detta bollparti som spelades emellan ODonnel, Narvaez och Espartero. Som segren slutligen stannade i hertigens af Valencia händer, är det denne sistnämndes styrelse vi här med några få ord vilja karakterisera. Narvaez, i början chef för christinos, oförsonlig fiende till carlisterna, revolution är på sitt sätt, moderat liberal, ehuru visserligen ej moderat i sitt sätt att med kanonen predika liberalismen, hade blifvit chef för moderados. Spaniens moderados, ett antediluvianskt, numera utdödt species, voro någonting snarlikt Julimonarkiens justemilien-parti: den parlamentariska regimen med fusilladerna på Rue Transnonain och kavallerichockerna på Rue Buzangais. Efter ODonnels senaste fall gjorde sig moderados, som insågo nödvändigheten att vid annalkandet af den på afstånd mullrande revolutionen ge sig utseende af att tro på någonting, til katoliker. De voro visserligen de värsta hedningar som i verlden stodo att. finna, men Madrid är väl värdt en messa. De lärde sig derför utantill Donoso Cort6s tal och höjde ej längre på axlarne när hr Nocedal trakterade den andäktiga och häpna kongressen med sina predikningar. et var den period då mysticismen odeladt herrskade öfver den lättrörda fantasien hos en drottning som ej ville åldras. Syster Patrocinio och pater Claret herrskade i La Granja och under Aranvjuez svala skuggor. De gjorde der underverk. Samtidigt gingo konungen och Måneces hvar afton, på den tid då don Basil ej är fullt redig, att söka kyrkans inspirationer i klostret Las Salesas reales. Emellertid började Spanien, Cids, don Juan de Padillas, Palafox, Minas, Riegos gamla land, att, om än helt sakta, ge sin förtrytelse luft. Fem motståndselementer funnos ännu: städernas befolkning, universiteten, pressen, parlamentet och armån. Madrids befolkning blef massakrerad i Toledoqvarteret på de barrikader som kommenderades af Emilio Castelar samt redaktörerna för La Democracia och La Discusione. Folket i Barcelona, som hölls i tygeln af korselden från citadellet, Montjuich och Les Atarazanas, måste utan att kunna röra en arm vara vittne till de excesser som beginJos af mozos de escuadra, verkliga banditer i styrelsens sold. Sällskapet Los Amigos de los pobres i Madrid, som blifvit grundadt af general Milans del Bosch, upplöstes, de associationer som under benämning tertulias ller aftoncirklar bildades i Malaga och på lera andra ställen sprängdes och deras medlemmar insattes i fängelse eller deporterades. Det första hugget riktades mot universitetet i Madrid, genom professor Castelars, Madridstudenternas mest afhållna lärares afsättning. Efter 1866 års barrikader blef Castelar dömd till döden. Det nästa huget träffade universitetet i Valladolid. Nu öljde den ena galenskapen besattare än den andra. Man gick i de klerikala skolorna ända derhän att man befallte att det ptolemeiska systemet skulle åter läggas till grund för undervisningen i astronomi. Man förklarade, på sabrören Narvaez befallning, att jorden vore verldens medelpunkt. En korporal, med käppen i hand, förbjöd jorden att röra sig. Man gick ännu längre: man förbjöd hufvudena att tänka, själarne att tro. Man kastade på galererna personer som läste bibeln på spanska, man brände Renans böcker i jag mins nu ej hvilken stadi Arragonien, medan man på galererna i Cadiz hamn pryglade protestanterna. Journalisterna, denna okufliga och gudlösa race, gjorde motstånd. Man satte dem på galererna, man dömde dem till döden, till den förnedrande och vederstyggliga garotteringsdöden. Man sönderslog Iberias, Democracias, Discusiones och Pueblos pressar. Garcia-Ruiz, Castelar, Carlos Rubio, Segasta och en mängd andra, hvilkas hufvuden voro hemfallna åt bödeln, kommo till Frankrike sedan de aflossat sitt sista skott. Cortes, ehuru utgångna från en af korruptionen och väldet förfalskad vallag, räknade lock i sina leder några oppositionsmän. Demokraterna, de radikala, hade vid de senaste valen hållit sig på afstånd. Orense och hans vänner hade afstått från tanken på det lagiga motståndet; men Olozaga återstod, Olojaga, progressistpartiets visaste hufvud. Det var han som i kongressen uttalade det afsörande ordet, samma ord som nu utgör rerolutionens fältrop: Spanien kan endast på let vilkor uppstå från de döda att det gör ig af med de traditionella hindren, — det vill säga bourbonerna, männorna och den movarkiska ärftligheten. Cortes krossades. Olozaga, för ett ögon-! lick slagen till marken af en förfärlig sorg, ans dotters död, och måhända förtviflande m det i detta ögonblick verkligt natthöljda Spanien, försvann för någon tid från skåde-. olatsen. Återstodarmen. Vi känna allt hvad man kan säga och allt vad man bör säga emot militärrevolutioner. Vi tro dock ej att det är rättvist att för en loktrinär puritanisms skull fördöma denna panska arme, som, sedan hon försvarat fälernejorden mot verldens störste krigare, har edan 1823 mer än en gång. under sitt i sierornas klyftor uppslagna tält mottagit den roskriberade friheten. Ifrån 1865 hade den liberala armån en hef: Prim — icke emedan han var grand f Spanien, grefve af Reus och generallöjtant, ej blott emedan han var tapper, emean han försvarat Silistria mot ryssarne och kt med kulorna i bataljen vid Las Castiljos, utan emedan man visste att han var HX ds? 2: EA I AL ag KA