Aftonbladet – 28 september 1868, sida 3

Men jag är säker på det, genmälte mrs Luan med butter segerfröjd öfver syndarens brottslighet. Hvarföre reste han väl till Italien? Hvarföre ville han så ogerna fram med att han var från Kerry? Hvarföre talar han aldrig om sig sjelf? Jag är säker nu att han är gift och att han misshandlar sin hustru. Och jag är säker nu om att doktor Richard aldrig skulle vilja misshandla någon menniska, inföll Dora helt lugnt. Hon hade nu återvunnit sin fattning, eburu hon var mycket blek. Hvad det är sent! tillade hon, då den gamla klockan i detsamma slog dernere, Hon reste sig upp och lemnade rummet, till utseendet fullkomligt lugn; men då hon hade kommit in till sig och stängt dörren i lås, så att ingen skulle kunna öfverraska henne, kastade hon sig ned på en stol nära sängen, dolde hufvudet i örngottskudden och öfverlemnade sig åt sin förödmjukelse och sin sorg. Hon, Dora Courtenay, en flicka om tjugutre år, älskade denne främling! — och han var kanske gift! Hon hade aldrig tänkt sig detta — men hade hon väl tänkt på någonting? Hon hade kännt honom några få veckor, och huru kunde hon väl drömma om fara? Och det fanns ingenting som kunde rättfärdiga denna förfärliga dårskap. Han hade varit vänlig och artig emot henne och han hade visat att han beundrade henne: men ingen flicka med förstånd och någor erfarenhet af lifvet kunde säga att han hade röjt några tecken till kärlek. En gift mar kunde ha uppfört sig alldeles på samma sätt som doktor Richard. Vänlighet, artighet och beundran har en gift man rättighet att vise likaväl som någon annan. Det var alltsam: mans hennes egen skull, hennes egen dårskap Hon sade sig detta oupphörligt; men hin.