STOCKHOLM den 26 Sept. Skulle man döma endast efter de telegrammer rörande tilldragelserna i Spanien, som med franska regeringens medgifvande. och under dess auspicier expedieras af den bekanta firman Havas i Paris, så skulle resningen vara af föga betydenhet och man skulle kunna vänta, att lugnet snart blir återstäldt. Men då man läser de privatunderrätteler, som finnas i de senast hitkomna franska och belgiska tidningarne, så får man ett helt annat intryck. Insurrektionen har en större omfattning och en allvarligare karakter än någon at dem, som på senare tiden blifvit försökta i Spanien, alltsedan 1854, då drottning Isabella blef tvungen att bortskicka sin moder, afskeda sina absolutistiska ministrar, göra Espartero till premierminister och inkalla en konstituerande nationaltörsamling. Men nu gäller det icke längre en minister och en kamarilla; nu gäller det den bigotta, alla lagar, eder och förpligtelser kränkande drottningens krona, det gäller den sista bourbonska dynasti, som ännu innehar en tron. Det ligger ett drag af verldshistorisk humor i denna revolution. Just i det ögonblick, då drottning Isabella skall bege sig till Biarritz, för att göra sin uppvaktning hos Napoleoniden och hans gemål, som varit spansk undersåte, och för att aftalajom mått och steg för att betrygga påfvens verldsliga makt och befästa presternas välde i Spanien, utbryter plötsligen insurrektionen. De spanska revolutionärerna förhöllo sig så stilla, att ingen kunde ana något. Både i Biarritz och St. Sebastian företogos storartade rustningar — men endast af hofoch ceremonimästare samt kockar — med afseende på de höga visiterna och kontravisiterna; den med så mycket besvär anordnade komedien förvandlades plötsligen till tragedi. Drottning Isabella kastar sig i sin vagn och reser tillbaka — till Madrid; — nej, dit vågar hon icke komma; man vet icke rätt hvart hon tagit vägen. Napoleon III står vid gränsen och vrider förbluffad sina moustacher; nu kan han i tilldragelsernas omedelbara närhet afvakta deras utveckling. Sjelfva franska Moniteuren måste erkänna rörelsens allvarliga karakter, ehuru han söker så mycket som möjligt förringa dess dimensioner. Det visar sig nu, att de två fregatter,, som enligt officiella uppgifter skulle gjort pronunciamento, i sjelfva verket utgöras af en hel eskader, som var förlagd vid Cadiz. Den amiral, hvilken kommenderade denna eskader, uttalade sig för resningen jemte alla officerame och skeppsbesättningarne, liksom en del af garnisonen i Cadiz, hvarefter den andra delen af garnisonen, efter en anmaning från amiralen, gaf sig. Derefter landstego i Cadiz marskalk Serrano, de till Canarieöarne för sina konstitutionella tänkesätt förvista generalerna och satte sigi spetsen för resningen, hvars antidynastiska syfte redan från början blifvit öppet tillkännagifvet. Personer af de mest olika politiska trosbekännelser, republikaner, unionister, som vilja enåförbindelse med Portugal — ja till och med carlister under Cabrera, göra gemensam sak, för att störta jesuitregeringen, ater Clarets och syster Patrocinios välde. e äro ense om inkallande af en genom allmän valrätt utsedd konstituerande församling, som skall afgöra öfver landets öde. En mängd städer, isynnerhet vid kusten, samt hela Andalusien synas genast ha slutit sig till den revolutionära rörelsen. Gonzales Bravo, som förut varit så käck att hänga eller nedskjuta hvar och en som yttrat en sjelfständig tanke, har nu helt klenmodigt trädt tillbaka från konseljpresidentskapet och till efterträdare fått marskalk Concha, om hvilken drottningen förmodligen hoppas att han skall kunna utöfva inflytande på armån, ehurn han, beryktad för sin grymhet och snikenhet, är i hög grad impopulär. Det skulle icke förundra oss, om de officiella telegrammerna ännu några dagar komme att tala om segrar, som de kungliga trupperna tillkämpat sig mot de supproriska banden, ända till dess en vacker dag sanningen icke längre kan döljas, då det blifvit kunnigt att drottning Isabella räddat sig öfver gränsen, för att i främmande land öka de tronlösa pretendenternas antal. ar Av