Aftonbladet – 23 september 1868, sida 3

males till mjöl, som lätt kan förvaras, uta att skrymma mycket. Emellertid är de ganska svårt att få t. ex. mahnlafven riktig fint fördelad, emedan pulvret eller mjölet densamma utgöres af linielånga borstlikt fin stycken, hvilka ge mjölet en filtartad be skaffenhet, som är föga lämplig för tuggnin gen och matsmältningen. Derföre är de bäst att först göra ett afkok af lafven, seda den befriats från sin bäskhet,samt derefter till sätta vanligt mjöl för att derigenom bered välling, gröt eller bröd. De olika lafarterna, äfven blott de se som här blifvit omhandlade, äro i afseend på de närande beståndsdelar de innehålla sins emellan ganska olika och till följd dera! i olika hög grad värde att för si!t gagn upp märksammas. Af de här ifrågavarande laf arterna, hvilka på senare tiden blifvit till sin beståndsdelar noggrannt undersökta, är mahn latven den på stärkelse rikaste, emedan de innehåller 29 å 33 procent deraf, dernäst Is landslafven, som har 27 å 31 proc. stärkelse men renlafven minst, vanligen blott omkring : procent. Det bäska ämnet är deremot mer: märkbart hos de 2 förstnämnde, hvilka der: före, såsom förut är sagdt böra mycket luta och utlakas; hos renlafven är det deremo föga märkbart, och hvad den saknar i stärkelsehalt ersättes af dess utomordentliga ymnighet ända upp mot de högsta fjellen. — Man har förut mångenstädes i vårt lanc under svåra missväxtår hört befolkningen : flera trakter af vårt fädernesland, såsom. Dalarne och Norrland, nödgas tillgripa barken af barrträd, särdeles af tallen, såsom ett nödbrödsämne, mera eller mindre uppblandadt med sädesmjöl. Visserligen innehalle tallbarken i sjelfva verket mera stärkelse är renlafven, nemligen 4 å 5 procent; men der innehåller jemväl ett annat, ett sammandragande ämne (garfämne) i betydlig mängd men som väl sällan utlakas, då barken användes till nödbröd, och hvars förtärande ganska menligt inverkar på matsmältningsorganerpa, i det att den ej sällan förorsakar tvinsot, lungsot, vattensot, mjeltsjuka och ögonsjukdomar m. m. Tallbark bör derföre såsom ganska skadligt så mycket som möjligt undvikas. Man har derjemte anmärkt, att rotstockarne af den hvita och gula Näckrosen, af Missnen, af Triblad och särdeles af Blomvass innehålla ganska riklig stärkelse, som gör dem brukbara som nödbrödsämne. De böra lå efter upptagandet tvättas mycket noga, sönderskäras i små delar och öfvergiutas med vatten under några dagar, sedan torkas och söndermalas, hvarvid de gifva ett sundt och närande mjöl, som vid bakningen kan invändas till hälften med sädesmjölet. Linsonbär och rönbär har man ock i nordliga lelar af vårt land sökt använda till brödvakning. Men, såsom förut är sagdt, det gifves hos ss i våra stora fattiga skogsoch bergsrygder få växter, som förekomma i större rmnighet än lafvarne och svamparne och om kunna med större lätthet insamlas och redas till föda. Må man då rätt mycket nvända dem, i fall det skulle behöfvas, och nå hvar och en, som det kan, bruka allt itt nit och sina kunskaper att sprida känneomen härom och öfvertyga allmänheten om åra matlafvars gagnelighet. Hvad som nu blifvit i det föregående ramstäldt kan i största korthet sålunda ammansättas : Alla de lafvar, som i vårt land i större mnighet förekomma och lätt kunna ossas från sitt fäste, insamlas under eller efter fuktig väderlek. Insamlingen måste ske så, att alltid åtminstone hälften lemnas qvar för att befordra lafvarnes återväxt. Före deras beredning måste lafyarne noga rensas och sönderhackas samt stöpas uti stark, klar och kallnad byklut, hvarefter de omsorgsfullt utvattnas, tills all smak af bäskhet eller lut lörsvunnit. Vid beredning till välling, gröt och bröd kokas lafvarne nära en timma under ständig omröring, hvarjemte kryddor, mjölk och sädesmjöl samt rotfrukter tillsättas, allt efter tillgång derpå och olika syftemål med anrättningen.