Aftonbladet – 23 september 1868, sida 3

utan stort besvär. De förekomma nemlge för det mesta nästan allestädes ymnigt oc äro särdeles löst fästade vid jorden eller trä den, hvarifrån de utan synnerlig möda me handen borttagas. Helst böra de samlas nä Idet är barmark, under eller efter regn, då d insugit fuktighet, så att de äro dels lättar att lossa, dels mjukare och icke så, till följ af sin stora sprödhet, benägna att bryta och söndersmulas i de korgar eller säcka hvari man uppsamlar dem. Ehuru man ka låta lafvarne ligga ute i högar för att seda hemtagas och användas, när de behöfvas torde man dock i allmänhet göra bäst ut att förvara dem hemma, hvartill många för sigtighetsmått ej äro erforderliga, då lafvarn i allmänhet ej lätt skadas eller förrottna. Men hvad som härvid bör framhållas så som cn sak af allra största vigt, allvarlige anbefallas och noggrannt följas är att ick af jorden eller träden plundra alla deras laf. var, ej alldeles utblotta dem, som kunna fort farande lemna så rikliga födoämnen. Ty er känner man lafvarnes stora vigt såsom födo: ämne att användas just när det som bäs behöfves, så är det utan tvifvel för alla klart att det är af lika stor nödvändighet att hus. hålla med lafvarne som med våra skogsträd De förra fordra väl ej så många år att återväxa som de senare; men denna återväx sker emellertid så långsamt, att medlen dertill och omsorgen derför väl böra anses såsom saker af vigt. Det uppgifves, att somliga lafvar uppnå sin gagnbara storlek på år, men andra, såsom renlafven, skola behöfva till och med 15 år för sin fulla återväxt. — Derföre bör vid skattning af lafvar en ordnad hushållning införas, och det kan, åtminstone hvad jordlafvar beträffar, ske derigenom, att man af ett med lafvar bevuxet Jordstycke eller bergsida blott tager lafvarne i strängar af 1—3 alnars bredd, lemnande var dem emellan strängar af samma bredd, från hvilka fortplantningsorganer kunna gifva förökningsmedel åt de barlagda ställena, så att lafvar der på nytt framkomma. Och på samma sätt böra ej trädstammarne eller väggarne annat än styckevis beröfvas sina lafvar, utan nyas frambringande möjliggöres genom att qvarlemna flera eller färre af de gamla. Kunde man hitta på ett sätt att afskära lafven så, att man qvarlemnade dess nedersta del, vore detta väl; men vid insamling i stort torde detta ej lätt kunna ske, emedan de flesta lafvar så löst sitta fast vid marken, att de lätt derifrån lösgöras. IL. Lafvarnes beredning till föda. Följande är härvid att omsorgsfullt iakttaga: i Rensning. Vid insamling af lafvarne medföljer ofta jord, stickor, barr, mossa m. m., som antingen är rentaf skadligt eller åtminstone försvårar deras användning till föda. Lafvarne böra derför helt försigtigt insamlas och sedan med händerna rensas så noga som möjligt. Sedan dylika förorenande ämnen blifvit bortrensade, sönderhackas eller sönderskäras lafvarne med det snaraste för att derefter lättare kunna beredas. 2. Lulning och aftvättning. Som allmänt bekant är, innehålla lafvarne ett ämne, som sör dem bäska för smaken, ehuru det är nycket olika starkt hos olika arter, och som näste noga och straxt efter insamlandet från lem aflägsnas innan de kunna till föda besagnas. Man har härför vanligen föreskrifrit att endast lägga lafvarne i ett med kokhett vatten fyldt kärl, der de få stå ett valft dygn att utdragas från detta bäska imne, hvarefter vattnet afhälles och lafvarne vegjutas med kallt vatten, som sedan får stå fver dem i 4 å 6 timmar. Men vill man ned större säkerhet hafva lafvarne befriade rån deras naturliga bäskhet, utan att deremte förminska deras stärkelse, så böra de äggas i stöp uti stark, klar och ovilkorligen callnad byklut; ty man har funnit, att den eta luten eller det heta vattnet upplöser, itminstone hos mahnlafven, det födande ämne len innehåller. I stället för byklut kan man aga 5 å 6 lod pottaska och upplösa den i kallt vatten för att låta ungefär 1 skålpund rädlaf der få ligga i stöp uti fyra dygn, varunder blandningen dagligen omröres. Sedan nyssnämnde lutlake afhällts, utvaskas lafven med kallt vatten, lättast på let sätt, att man med laf fyller en korg eler ett rissel, hvarpå man vid en brunn eller . gjuter kallt vatten så länge, tills det afinner alldeles klart och utan all smak. Skulle, hvilket ofta kan vara fallet, lafven letta oaktadt ännu smaka bäsk, så bör den nyo i några dygn stöpas i stark kall bykut, blandad med kallt vatten, dagligen omöras och efteråt afsköljas med kallt vatten, lt efter som så finnes behöfligt. Slutligen ägsnas äfven hvarje spår af lut genom örnyadt pågjutande af rent vatten. Mahnoch Islandslafven innehålla ganska nycket af ifrågavarande bäska ämne, hvarmot renlafven deraf eger föga; derföre måte de båda förra starkare utlutas och afvättas än de båda senare. 3. Användning. TLafvarne kunna vwisserlisen på olika sätt anrättas till föda, och dessa inrättningar bli mera eller mindre fina och välsmakliga, alltefter som man har tillfälle tt uppblanda dem med sädesmjöl, kryddor, ussin, sirup, safter af olika fruktslag m. m., å att deraf kunna erhållas flera olika slags oppor, välling och dylikt. Men för menige nan, till hvars gagn denna skrift är samnanfattad, är af största vigt att känna huru lessa växter må kunna beredas till gröt, älling, och isynnerhet till bröd, som i nödår an lemna ett sundt och jemförelsevis godt ödoämne. . Sedan lafven på ofvannämnda sätt blifvit nsamlad, rensad, sönderhackad eller sönderkuren, lutad och urvattnad, kokar man den ned behöfligt vatten högst 34 timma under tändigt omrörande, så att hela massan blir jock som en gröt. Häri inblandas rågeller ornmjöl allt efter som man har råd till, en jerdedel eller mera, jemte litet salt och brödiryddor (säsom kummin, fenkol) samt, om nan så kan, något mjölk, och allt efter som nan håller detta tunnt eller tjockt får man n välling eller gröt, hvilken göres ännu mera rälsmaklig genom att deri tillsätta rötter, ofvor eller bär. Vill man inkoka den ännu nera och tillsätta ytterligare sädesmjöl, så lir det hela till en dag, som kan, utan föresående jäsning, bakas till bröd och gräddas ill tunnbröd eller bullar. Vanligen anses det vara nödvändigt att örmala lafyarne, till mjöl för att deraf sedan vaka bröd; men man tror sig hafva funnit, utt brödet derisenom hlir nacot kärtt. Denna