Aftonbladet – 19 september 1868, sida 3

Berättelse från Verldsexpositionen i Paris 1867 afgifoen till Auxiliärkommiten i Helsingfors af kommissarien för Finland vid dennc utställning, Otto Alfthan. (Helsingfors J. C. Frenckell Son, 1868.) Denna berättelse, som afgifvits enligt åliggande och affattats i öfverensstämmelse med e instruktioner författaren fått sig meddelade, skulle således, enligt författarens inledande förklaring, inskränka sig till er beskrifning öfver de saker vid expositionen hvilka kunde hafva ett specielt intresse föl Finland. Det nästan lika speciella intresse berättelse erbjuder för svenska läsare utgör då ett bevis på den gemensamhet, som :i många stycken forttarande eger rum mellan värt land och det finska systerlandet. Såsom Finlands kommissarie vid den skandinaviska indostriutställningen i Stockholm 1866 hade författaren tillfälle att förbereda sig för de grundliga och omfattande expositionsstudier. hvarom hans berättelse bär vittne. Efter några notiser om expositionens finska afdelning och några anmärkningar öfver Finlands förhållande till verldsindustrien öfvergår författaren till sin beskrifning, hvilken han i enlighet med den officiella franska katalogen ordnat i följande grupper; Material för de fria konsterna; Möbler och husgeråd; Beklädnadspersedlar; Naturalster, råprodukter och kemikalier; Maskiner och redskap hörande till näringarne; Födoämnen (färska och konserverade); Lefvande växter samt trädgårdsbyggnader; Föremål, hvilka företrädesvis kunna. bidraga till förbättrande af befolkningens moraliska och fysiska tillstånd. Jemte allmänna antydningar om de hufvudsakligaste förändringar som under senaste årtionde försiggått inom industriens olika grenar finner man under de uppgifna rubrikerns en mängd notiser af intresse och anmärkningar, vittvande om lika mycken fördomsfrihet som insigt. Författaren öfverskattar icke sitt eget land i imdustrielt hänseende, utan framhåller helt oförbehållsamt andra länders företräden, för hvilka han eger en alltid öppen blick. Finland, säger han, har förblifvit alltför mycket efter alla andra civiliserade nationer i industriel utveckling och har alltför ringa naturliga rikedomar för att utan intelligensens hjelp kunna komma framåt. Såsom resultat af de observationer, som handtverkeriernas och hemslöjdens utveckling i andra länder erbjuder, framställer g för honom den slutsatsen, catt dessa näringar hufvudsakligast äro beroende af arbe.arnes intelligens och skicklighet, och att såedes folkundervisningen — nb. folkundervisningen ställd på den bredaste bas — är det enda säkra medlet för deras förkofran, en slutsats, den vi äfven beträffande vårt land serna underskrifva.