Aftonbladet – 18 september 1868, sida 2

Kyrkomötet. Om prestedens afskaffande. Motion af Victor Rydberg. En af kyrkans vigtigaste frågor och såsom sådan egnad att af kyrkans målsmän tagas i allvarligt öfvervägande är den om bekännelseskrifternas rätta ställning och om betydelsen af den ed, som på dem aflägges. Vår kyrka kallar sig evangelisk-luthersk. I Benämningen, derom torde alla vara eniga, är vald för att beteckna hennes väsen. Hennes lrättighet till densamma kan då. icke vara någon annan än den att hon hvilar på evangelisk grund samt bekänner och följdriktigt tillämpar de grundsatser, som äro lutherska reformationens. Aro dessa icke lefvande inom henne, synas de tvärtom mer och mer fördunklas i församlingslärarnes medvetande, så måste medgifvas, att detta är en fara, som bör beaktas och afvärjas, emedan genom henne vårt kyrkosamfund hotas med ingenting mindre än att svika sitt ursprung och förfela sitt mål. Den främsta af dessa den lutherska reformationens grundsatser, i hvilken hon med klarhet uttalade sin motsats till romersk-katolska kyrkan, är, som bekant, skriftprincipen, eller att samlingen af gamla och nya testamentets urkunder är den uppenbarade religionens enda kunskapskälla och ende domaren i frågor om hvad bör anses för ren evangelisk lära. Denna grundsats, som icke blott medgifver, utan fordrar, att en af all annan myndighet oberoende skriftforskning är verksam inom kyrkan, har flerestädes funnit sitt uttryck i vära symboliska böcker. Så heter det i de Schmalkaldiska artiklarne, att ingen annanregel än Guds ord grundlägger trons artiklar, och utom Guds ord ingen, ej ens en engel; samt att ingen — således icke ens reformatorerne sjelfva — skall besvära kyrkan med sina egna dogmer, utan här skall det heta, att ingen auktoritet gäller utom Guds ord. Bestämdast frambhålles skriftprincipen uti inledningen till konkordieformeln, der man läser: Vi tro, bekänna och lära, att den endaste regel och rättesnöre, efter hvilket alla läror och lärare böra anses och dömas, är intet annat än de profetiska och apostoliska skrifterna, såväl uti det gamla som det nya testamentetp.. . Men andra, antingen fädernas eller nya lärares skrifter, ehvad namn de helst hafva, skola ingalunda aktas lika den heliga skrift, utan alltsammans henne så underkastas, att de icke antagas annorlunda än såsom vittnen, som visa att och på hvilka orter i verlden den profetiska och apostoliska läran, jemväl efter apostlarnes tid, är oförfalskad och vidmakthållen. Men symbola eller andra skrifter hafva icke makt att döman... I sådana oförtydbara ordalag framhålla de symboliska böckerna den heliga skrifts uteslutande auktoritet och frånkänna sig dermed sjelfva anseendet att vara en öfver hvarje tvifvel höjd ofelbar läronorm. Tydligt är äfven, att i naturen af en bekännelse, författad af män, som hvarken ville göra anspråk på eller kunde tillerkännas ofelbarhet, ligger möjligheten af misstag; att der möjligheten af misstag gifves, granskning är berättigad, och att der granskning är berättigad, möjligheten af förbättring och utveckling är erkänd. I våra symboliska böcker är också detta erkännande uttaladt, i det augsburgiska bekännelsen der kallas en sin tids symbol, och det framträder historiskt redan i det faktum, att Melankton, som författade bekännelsen, tillät sig flera ändringar i den, långt efter att den blifvit af de protestantiska ständerna antagen såsom ett vittnesbörd om deras gemensamma uppfattning. Obestridligt är slutligen äfven, att den refor-. matoriska bekännelsens teologiska form hvilar på exegetiska, kyrkohistoriska och dogmatiska grundvalar, som väsentligen omgestaltat si — något som reformatorerna sjeltvo väl förutsågo. Med Paulus erkände de ödmjukt, att ett styckverk är vårt vetande i de gudomliga tinsen, och med honom hoppades de på en kyrans utveckling och framåtskridande i Guds ons kännedom. De symboliska böckerna innehålla således örst och främst skriftprincipen, i enlighet med wilken de ställa sina författares privatmenin-sar under skriftforskningens dom; för det ndra dessa samma, af deras anhängare gillade rivatmeningar. Men med att betona skrift rincipen i dess allmänhet ansåg man sig icke afva gjort nog för att betrygga den frihet, om Luther hade tagit för sig och sina efterfölare i anspråk, då han uppträdde mot villfareler, som tillvällade sig ett och ett halft årtusens elgd och försvarades af ett mäktigt prester. kap. Man förutsåg möjligheten af ett åter. ul till den romersk-katolska principen at en ronorm vid sidan af den heliga skrift. Och enna möjlighet måste blifva verklighet i det gonblick de symboliska böckernas fullstänga öfverensstämmelse med bibeln rjordes II en k klig förutsättning. För att hindra etta och öfverhufvad uppkomsten af ett exetiskt trostribunal med de symboliska böcerna till lagbok, utvecklade och formulerade än närmare de i skriftprincipen inneliggande omenterna derhän, att den heliga skrift, mte sin uteslutande myndighet, i trossaker,